– Varför så negativ? Visst, livet är inte alltid en dans på rosor men du måste vara mer positiv.
Jag får ofta höra att jag är så negativ på sociala medier, att jag skriver för öppet om mina tankar, frustrationer, om orosmolnen som hänger över mitt huvud. Och ja, det kanske stämmer. Mitt liv sett ur mina ögon är inte så ljust, har inte varit det på många år. Jag har sökt hjälp men vårdköerna är långa och psykologerna jag känner förtroende för väldigt få. Min ventil har varit de så kallade sociala medierna.
Jag har delat med mig av mitt livs alla nyanser, även om jag bara ser dom i svart och vitt, det är väldigt sällan gråskalan är och hälsar på.
Mina inlägg sticker ofta ut från normen. Likt en vass rosentagg i den annars mjukt korniga “pk-sandlådan” där det tävlas om vem som har bäst städat hem, kan laga mest mat från grunden, skrytet om hur underbar partner man har och icke att förglömma barnen som aldrig säger emot, har gott bordsskick och svarar på tilltal med ett rart, Ja kära mor.
Berättade om min diagnos
När jag fick min diagnos borderline/eips gick jag ganska så snart ut med den bland mina följare. Tänkte att det på något vis kunde hjälpa andra att förstå varför jag ofta känner att allt är så mörkt. Varför mina bra dagar ändå alltid tycks sluta i en mörk ångest. Jag försökte förklara att även om jag försöker hålla kvar den där rosaskimrande lyckan, glädjen som fladdrar likt tusen fjärilar i magen kan min hjärna bestämma sig för att hitta just den där lilla rosentaggen som ligger och irriterar, infekterar, som snabbt, utan att man hinner blinka, skapat en liten blåsa fylld av var. Man försöker få bort den men den sitter så djupt. Man skär, skrapar, häller i sprit, men inget tycks få bort den envisa lilla taggen som ligger där inne, under ytan, djupt där ingen annan tycks se den.
Men jag funderar en del på vad min omgivning är rädd för, varför de inte bara kan scrolla förbi mina inlägg som inte faller dem i smaken. Är det farligt att förknippas med en människa som mig? Kan mina symptom dra ner hur samhället ser på dem som eventuellt skulle stå bakom och stötta mig i min kamp? Jag fick, i all välmening, en förklaring en gång att det på en negativ tanke går 10 positiva för att väga upp. En annan att om jag tillåter mig själv att tänka negativt kommer jag aldrig se något positivt.
Det känns som att allt alltid ska dras till sin yttersta spets och som att jag väljer att tänka negativt.
Men om vi ser på det utifrån en annan vinkel.
Skulle lögnen genomskådas?
Om jag endast skulle visa bilder på en familj som skrattar tillsammans framför en varm brasa med en text om hur vi varit i skidbacken tillsammans hela dagen och hur underbart allt är, skulle lögnen då genomskådas? För ärligt talat skulle jag vara helt slut redan innan vi tog oss ut i bilen. Kläderna känns inte bra, kommer barnen skämmas när jag ramlar, för det vet vi ju kommer ske, kommer jag att framstå som en idiot som är närmare 40 och ännu inte kan åka slalom, det kommer vara så otroligt mycket folk, jag klarar inte riktigt av mycket folk, jag får svårt att andas. Jag är helt slut och låser in mig på toaletten och fulgråter någon minut, sen är det bara att bita ihop och åka iväg. Ingen idé att säga nått till sambon för han förstår ändå inte. Pust! Nu kör vi. (och han förstår inte för att JAG inte kunnat förklara).
Eller bilder på ett välstädat hem med var sak på sin plats och man nästan känner doften av såpa.
Hur mycket ska jag plocka undan för en bild?
Ok, hur stor yta måste jag plocka undan på för att det ska se trovärdigt ut i en bild? Fan, sambon har inte plockat undan sin post och lägger jag undan den så kommer han fråga mig var den är och jag är inte säker på att jag kommer minnas det. Oj, vad gör det här pappret till skolan här i högen? Skit, den skulle varit inne i förra veckan och just ja jag la den ju här för att jag behövde ytan där den låg innan till annat men glömde sen ge barnet lappen. Varför har jag börjat glömma så mycket? just ja mat, undra vad för mat vi ska ha. Går uppför trappan och ser en jacka jag inte använder. Den kan jag hänga in i garderoben. Men oj, vilken oordning bland kläderna, vi ska nog ta och rensa garderoben. Sliter ut allt på sängen. Men va, är det redan dags att laga mat? får ta kläderna sen. Det slutar med att de ligger slängda på golvet i någon vecka.
I mitt huvud är det som ett ständigt sorl av tankar. Nej jag hör inte röster men det är en tanke som leder till en annan men utifrån den kan det även komma tre fyra stycken till och de kan också ha flera olika utfall som liksom drar sig vidare till ännu fler scenarion och funderingar. Sen lägger vi till alla olika projekt jag startar och aldrig orkar slutföra för att det dyker upp något annat som jag måste ta tag i.
Men hur kan du studera på distans?
Jag förstår att ni vill väl men skulle du be en blind att läsa en bok utan blindskrift, eller en person i rullstol att ställa sig upp och springa en mil? Jag tror faktiskt inte det.
Men om du nu har det så rörigt, hur kan du då studera på distans?
Jo för då har jag en deadline, ett mål som måste nås. En uppgift som inte kan bli störd av att någon annan i min omgivning inte gjort sin del. Jag måste planera upp det själv och det funkar så sjukt bra.
Men ett arbete då där du har kollegor?
Jo men det brukar också gå bra, bara jag blir accepterad för den jag är. Att man pratar klartext med mig inte lindar in allt i gåtor och undertexter för jag förstår inte alltid dem.
Och du åker ju iväg på socialdans/dansbandsveckan där det är jätte, jättemycket folk!
Ja, det gör jag för jag älskar verkligen att dansa. Där kan jag låta huvudet “vila” för någon annan styr mig över golvet och musiken flödar genom kropp och själ. Det dövar för ett tag men ofta har jag ångest innan och måste verkligen tvinga iväg mig själv.
Skulle vilja välja glädje
Och hade jag kunnat välja hade jag valt glädje och lycka flera gånger om. Ingen väljer att må såhär det kan jag lova dig och detta är ett tillstånd jag inte ens önskar min värsta fiende för det är så otroligt uttröttande, rent av en tortyr. Det är som att jag är fast i mitt inre fängelse och alla försök att ta mig ut har slutat i kaos.
För mig är Social att våga visa sitt sanna jag och jag är en person med en Emotionellt Instabil PersonlighetsStörning. Jag är för det mesta extremt svart, sällan vit och min gråskala syns endast på en millisekund.
Jag anser mig ha samma rätt att synas som alla andra, men än idag ses det som socialt oacceptabelt att visa annat än rosor, enhörningar i regnbågsfärger och fluffiga moln.
Text: Alecsandra Hammarberg
1 kommentar
Malin
Du skriver så bra. Du är bra, oavsett om du är i ditt svarta eller vita mode.