Det finns kulturinstitutioner som blir så självklara att man nästan slutar se dem. Parkteatern är en sådan. Sedan 1940-talet har stockholmare kunnat slå sig ner på en filt, en parkbänk eller i blött gräs och gratis ta del av teater under bar himmel. Idén är fortfarande smått radikal: kultur utan biljettlucka, utan trösklar och utan krav på rätt sorts plånbok.
Jag gick till Kaninparken i Skarpnäck för att se ” Det ska va’ trevligt – en valrevy,” trots att revy egentligen tillhör sådant jag brukar undvika. För mycket buskis, för många skämt som dör på väg från scen till publik. Men den här gången hade jag åtminstone delvis fel.
Själva platsen gjorde sitt. Kaninparken visade sig vara en ovanligt välfungerande scen för sommarteater: bänkar, gott om yta, bajamajor och folk som satt med picknickkassar och termosar i kvällssolen. Det finns något mycket svenskt över hela arrangemanget — lite folkpark, lite demokratiprojekt. Man sitter där bland pensionärer, barnfamiljer och kulturfolk och påminns om att offentlig kultur fortfarande kan vara ett gemensamt rum.
Föreställningen i sig var däremot ojämn. En del nummer landade tungt i det där lätt dammiga revyfacket där skämten känns skrivna fem minuter före premiär och framförda tio minuter för länge. Satiren bet ibland, men ofta ganska försiktigt. Som om man varit rädd för att göra sig ovän med någon i publiken under ett valår.
Men så kom numret med Karl Gerhard och ”Den ökända hästen från Troja”. Där hände något. Plötsligt fanns precision, nerv och udd. Det gamla 40-talsnumret satt som en smäck i vår samtid. Lite scary att uppleva att politisk satir från de mörka krigsåren är lika aktuell idag. Där blev revyn plötsligt mer än trivselunderhållning; där blev den en påminnelse om hur snabbt demokratier kan börja tala i hårdare tonarter.
Min vän uppskattade hela föreställningen betydligt mer än jag gjorde. Själv fastnade jag nästan helt vid detta enda nummer. Kanske säger det något både om revyns styrka och dess problem: när den vågade vara skarp blev den riktigt bra, men för ofta nöjde den sig med att vara småtrevlig.
Efteråt pratade jag med en Skarpnäcksbo som menade att årets Parkteater känns mindre omfattande än tidigare somrar. Färre föreställningar, färre satsningar. Om det stämmer är det svårt att inte tänka på dagens kulturpolitiska klimat och det ökande bidragstrycket mot fria och offentliga kulturinstitutioner. Det vore sorgligt om just denna sorts lågtröskelkultur började monteras ned samtidigt som samhällsklimatet blir hårdare.
Det som också slog mig var vad som saknades. Skådespelarna på scen gjorde satir om barnafödande, skola och kultur— men nästan ingenting sades om hur människor faktiskt mår. Inte minst barnen. Den psykiska hälsan, oron, stressen och ensamheten lyste märkligt nog med sin frånvaro i en föreställning som annars ville fånga samtiden. Det är kanske vår tids stora politiska blindhet: vi diskuterar hur många barn som ska födas, men betydligt mindre hur de barn som redan finns egentligen har det.
Kanske är det där revyn hade kunnat bli verkligt farlig. Och verkligt viktig.
Revyn spelas till den 5 juli och Parkteatern håller på till och med 12 september. Se schema efter tider och plats.
