Plötsligt händer det. Det otänkbara. Något som ingen någonsin skall behöva uppleva, allra minst ett barn. Att bevittna ett suicid. Men det händer. Och vad händer sen? Ingenting!
Vakande dygn med en oviss utgång vid en sjukhusbädd. Respirator och en stor monitor, slangar och sladdar överallt. En inre smärta som inte går att beskriva. En oro och rädsla långt över det normala. Dödsångest
Så plötsligt vänder det kritiska tillståndet till en mirakulös överlevnad. En glädje och lättnad som toppar allt! Spänningen släpper. Alla reagerar olika men ändå med ett hopp om livet.
Sen kommer nästa smäll. Ett svek från den bristande vården. Det otänkbara.
Två dygn efter detta uppvaknande skrivs den drabbade ut från psykiatrin. Läkaren påstår att kriterierna för en tvångsvård inte är uppfyllda. Vi andra anser att det gör det med råge och lite till.
Ska alla återgå till vardagen som om ingenting har hänt? Ska barnet som räddade sitt eget syskon kunna känna sig säker och trygg i sitt hem igen?!? Ska föräldern kunna slappna av, ens våga sova mer?
Samhället sviker. Ett trauma som aldrig kommer att läka ska de drabbade tvingas leva i under skräck. Det otänkbara. Att låta en ung individ efter ett allvarligt självmordsförsök bara återgå till det ”normala” igen. Till ovissheten.
En familj som blir drabbad av en sån här fruktansvärd händelse lever vid sidan av ett skyddsnätverk som inte bär. Det brister! Det otänkbara… det kan när som helst hända igen.
”Tänk om…” Tänk om den unge individen inte hittas i tid att räddas då?!? Ett definitivt ”Hej då”. Det är mycket tänkbart att det slutar så.
Text och bild: Ylva Kristina Larsson
