Idag börjar Psykiatriveckan på flera håll i landet. Ylva Kristina Larsson har skrivit en text på veckans tema, samsjuklighet.
Jag är en sån där.
En sån där knarkare.
Det vet väl alla hur en sån där är?
I alla fall så resonerar och beter sej väldigt många människor som om de visste ….
Och det tycker jag är tråkigt.
För det är bland annat (till väldigt stor del) den gruppen av människor som påverkar såna som mej att INTE söka hjälp.
På grund av fördomarna.
Stigmatiseringen kring missbruket/arna.
Självstigmatiseringen rotas djupt redan i barns ben om såna där ….
Såna där som jag är.
Och väldigt, väldigt många fler med mej.
Ge oss chansen!
Jag tog den.
Jag blev tvungen och jag gjorde det.
Till och från under karriären som psykfall har jag även behandlats med ett missbruk.
Jag visste bara inte om det riktigt.
Det är nåt jag läst om i efterhand i journalen.
Nog kunde jag förstå eller ana, men det var aldrig något vi pratade om.
Konstigt egentligen.
Då är det en hög nivå på stigmatiseringen när man inte ens nämner det i själva behandlingen.
Så här i efterhand så minns jag ju perioder som jag tvingades att äta Antabus och lämna urinprover men det blev ju aldrig några vidare konsekvenser av det.
Just då.
Jag hade mina lugnande utskrivna och lades in då och då när jag inte orkade mer av olika skäl.
Emellanåt kraschade jag så pass rejält att jag blev sängliggandes i veckor och månader och ibland blev jag inskriven på nåt HVB-hem.
De var för samsjuklighet.
Alltså för psykiatrisk sjukdom och beroende.
Och jag minns att de stal min Stesolid.
(som jag fick tillbaka på hemmaplan igen)
Den här karusellen har bara kört runt på samma bana varv efter varv i olika hastigheter upp och ner ….
Runt runt runt ….
Det värsta av allt.
Jag tror att jag lät det snurra på.
Fanns ju inga alternativ ändå.
För såna som mej.
Det finns inget större hopp.
Folk som mej ger opp.
Eller snarare.
De vet inte vad att göra.
Så de gör ingenting.
Och ingenting – är JAG!
1 kommentar
Marie Engberg
Wonderful