Bokrecension: Inringning – När andras minnen blir din sanning
Carl Frode Tillers roman Innsirkling gavs ut på norska 2007. Den svenska översättningen, Inringning, publicerades 2024 av Flo förlag. Det är första delen i en trilogi
”Vad händer när tre människor försöker återskapa en annan persons liv – men i stället avslöjar sig själva?”
Carl Frode Tillers Inringning är en roman som långsamt drar in läsaren i ett psykologiskt labyrintspel om minne, identitet och perception. Handlingen kretsar kring tre personer som skriver brev till David en man som drabbats av minnesförlust och nu är intagen för slutenvård. Det är på initiativ av hans psykolog som en tidningsannons går ut, där människor som känner eller har känt David uppmanas att skriva brev till honom i hopp om att hjälpa honom minnas.
Men vad som börjar som ett försök att återskapa Davids historia utvecklas snart till något helt annat. Breven kommer från Jon, en tidigare nära vän med en trasig bakgrund, Arvid, Davids styvfar och präst, samt Silje, ungdomskärleken som en gång stod honom mycket nära. Genom deras ord får vi en bild av David – men det är en bild som ständigt skiftar och aldrig riktigt går att fästa. Snarare än att teckna ett porträtt av honom, avslöjar breven mer om brevskrivarna själva. Deras beskrivningar är färgade av egna minnen, känslor och behov.
Men kan man lita på någon av dem? Vad är egentligen sant här? Är det en berättelse om en man som förlorat sig själv – eller en berättelse om tre människor som genom honom försöker förstå sig själva? Och om allt vi vet om David är filtrerat genom andras minnen, hur mycket av honom ser vi egentligen?
Den här osäkerheten är en av romanens mest fängslande aspekter. Minnet är aldrig en neutral återgivning av det som varit – det är ett skeende i sig, något vi ständigt omformar, medvetet eller omedvetet. Frågan som boken ställer, men aldrig besvarar, är om vi kan lita på våra egna minnen – eller om vi alltid skapar nya versioner av det förflutna.
Romanens språkliga stil är tät, ibland nästan kvävande i sin intensitet. Tillers prosa kräver uppmärksamhet och tålamod, men den som ger sig hän belönas med en berättelse som långsamt vecklar ut sig och stannar kvar långt efter att boken är utläst.
Denna tematik återspeglas även i bokens omslag, skapat av konstnären Jens Fänge. Fänge är känd för sina collageartade verk, där figurer och miljöer smälter samman i lager på lager, där kroppar tycks förskjutas och ansikten glider ur sina konturer. Hans bild fångar perfekt romanens känsla av en identitet som aldrig riktigt låter sig fixeras. Är det en enhetlig person vi ser – eller endast fragment, skuggor av något större? Omslaget blir därmed en visuell spegling av romanens centrala fråga: Finns det en sann kärna i vem vi är, eller är vi alltid summan av andras berättelser om oss?
Sammanfattningsvis är Inringning en roman som inte bara berättar en historia, utan som leker med själva berättandets natur. Den kan läsas som en skildring av minnesförlust, som en reflektion över hur vi skapar oss själva genom andras ögon – eller som en berättelse där själva sanningen hela tiden undflyr läsaren. Det är en bok som kräver tålamod, men som just därför också belönar den som vågar ge sig in i dess värld.
