Långa tåg

Novell av Jonny Käll

Novellen ”Långa tåg” ingår i den nyutkomna novellsamlingen ”Att övervinna sitt minne och andra noveller” av Jonny Käll. Läs mer om boken på Tibblin & Partners hemsida.

ag satt vid mitt enkla bord i köket, och på bordet låg en enkel duk som min hustru hade virkat i någon av de lugna tysta stunder vi hade tillsammans. Jag hade älskat henne av flera anledningar, men just det att vi kunde dela på en tystnad som inte blev kravfull var en av de viktigaste inslagen i vårt gemensamma liv.

Inga hade gått bort för fem år sedan. Jag hade inte gråtit, inte inför de andra. I min ensamhet hade jag gråtit, men jag ställde inte någon Gud till svars. Jag var alltför gammal och hade sett alltför mycket för att tro på någon Gud. Eller så hade jag inte den läggningen.

Det enda jag kunde reta mej på var att jag och Inga hade valt att leva nära en stambana. Jag hade helt enkelt bestämt mej för att vara elak mot mej själv. Jag visste att det alltid skulle en gnagande oro över mitt sinne var gång jag såg eller hörde något tåg komma. Mitt liv med Inga hade på alla sätt varit gott, men det var framförallt två minnen som ofta kom över mig när jag satt där ensam vid mitt köksbord med den enkla duken. Och de hade bägge att göra med tåg.

Det första minnet hade utspelat sig i min barndom. Jag hade varit en elva årig pojke, pigg på bus och gärna med slantar i min ficka.(jag tillhörde de vådliga figurer som kunde nalla några slantar ur en blind tiggerskas kopp, medans hon satt framför mig och försökte se så ömkansvärd ut som möjligt). Och det här att tala lögnaktigt, om det medförde en vinst eller fördel kom enkelt för mej. Jag levde tillsammans med min morfar och mormor, då mina föräldrar båda gått åt under det krig som hade varat i fem år och som tagit så många människors liv. Jag hade varit så ung då de dog att jag vid det tillfälle jag ska till att berätta om inte saknade dem nämnvärt.

Det där att jag ljög var en stor sak hos morfar och mormor. De var båda rättskaffens människor, trogna kyrkobesökare(de tvingade naturligtvis med mej på gudstjänsterna) och att arbeta hårt och flitigt var en självklarhet för dem. Jag fick hjälpa till att gräva potatis och dra upp de späda morötterna ur jorden. De trodde att med hårt arbete skulle de slå synden ur mej, då de aldrig gav sig på mej rent fysiskt.

-När man ljuger blir tungan blå, sa min morfar.

-När man ljuger gråter änglarna i himlen, talte min mormor,  

Ja det åttonde budet som Moses fått av Gud fader själv på berget Sinai präglade min uppväxt hos dem. Tillsammans med de andra buden. Och på nått sätt måste det ha påverkat mej.

-När du ljuger är du inte dej själv. Du kanske skäms för den du är. En man ska alltid kunna stå vid sina ord, sa min morfar en gång när vi satt i gräset utanför vårt enkla hus.

Vi kallade honom idioten

I vårt pojkgäng fanns en liten batting som var idiot, i varjefall var det vi andra kallade honom. Man kan ju vara grym och elak som barn, och han var alldeles till sig för att vara oss andra, sina mer normala kamrater, till gagn. Och därför fick han gärna norpa något friskt gott äpple från frukthandlarens stånd när vi var i stadens innersta kvarter.

Annars höll vi mest till vid den gamla stambanan(det är densamma nu som då). Jag som hade ett äventyrligt hjärta drömde tillsammans med mina vänner om att komma ut i världen. Norpa guldägget, så att säga och kyssa den skönaste flickan. 

Jag var den mest oförvägne av mina kamrater, och vi hade kommit på en lek, en mycket farlig lek. När de tillkommande tågen kom in på järnvägsstationen sprang vi vid sidan om tåget, det väldiga schabraket och hoppade när rätt tillfälle infann sig på den mellanled av järn som förband tågvagnarna. I ju tidigare skede, och ju mer fart tåget hade, desto mer hyllades vi av de andra.

Idioten hade inte försökt sig på detta konststycke ännu, och han var ännu så ung, eller snarare så dum att han gick vid sin mors kjoltyg.Vi andra retade honom för detta, och då gråt han en tyst gråt som borde fått våra barnhjärtan att vekna. Men det var som idioten inte var människa, och vad som hände med honom, eller vad han tog sig till var av föga intresse.

En gång hade jag med mej ett enkelt pärlhalsband till mina kamrater som slöade vid banvallen. Den var naturligtvis inte värt något, men idioten blev som vettlös, och kunde inte låta bli att stirra på det.

-Vackert, sa han och läppen föll nästan ner till hakan. 

Jag höll fram pärlhalsbandet, men när idioten gjorde ett utfall snappade jag bort den för honom. Och han började gråta sin tysta gråt.

-Vet du vad idioten(vi vänner var tillräckligt hjärtlösa att kalla den stackaren för ”idioten”) Om du springer ikapp tåget i etapp C så får du det vackra pärlshalsbandet av mej.(etapp C var när tåget mer eller mindre var stillastående). Idioten kom sig för med inget annat än att klappa med händerna. 

Vi väntade och slöade, så där som man kan göra i den ljuva ungdomen, på tröskeln till vuxenlivet och dess förpliktelser. Vi visste naturligtvis när nästa tåg skulle komma in på banvallen. En av mina kamrater var en levande räknemaskin som kände till alla tåg och hur de kom och gick.

”Namnet mördare var inskrivet och stämplat i min panna”

Och så kom tåget, ett väldigt schabrak, så lång ifrån en människas mjuka,känsliga lemmar. Det blåste i sin visselpipa.

-Skynda dej nu då, din idiot manade vi andra på honom, även om vi alla var i tro att han inte skulle våga ge sig i kamp med det långa tåget.

Men vi räknade inte med det värdelösa pärlhalsbandets inverkan på vår idiot, för han satte iväg så gott som hans knubbiga lemmar kunde bära honom. Han sprang intill tåget och vi förstod att han inte var dummare än att han skulle hoppa på tåget längst bak, där det fanns liksom en balkong, där vissa resenärer stod för att få en lustig upplevelse när tåget banade sin väg genom såväl nätter som dagar. Som läget såg ut just den här dagen, och med just detta tåg stod där inga människor, utan det var fritt fram för idioten att hoppa på. 

Men han rörde sig så oerhört tvekande och klumpigt, och verkade inte alls kunna anpassa sig till tågets rörelser. Om det inte var en så allvarlig lek skulle vi, hans kamrater skratta åt eländet. 

Idioten sprang jäms med tåget för att komma i själva tågets takt och hoppa upp därbak, men plötsligt försvann han bara, och sedan dök han upp som ett lealöst livlöst bylte bakom tåget. Vi, hans kamrater stod tysta, medans det fruktansvärda som nyss hänt växte ikapp oss.

Jag satt rödgråten i morfars hönshus, och hönsen undrade säkert vad jag var för objuden gäst, som inte bara slet äggen från det förtvivlade hönset, utan tydligen hade bestämt sig för att vara kvar hos dem i deras säte. Jag ville inte möta en enda människa. Jag tyckte att namnet mördare var inskrivet och stämplat i min panna. Det var en vacker försommardag, men för mej var den snart utblommande syrenen ett grymt och hångrinande skämt. 

Vi, idiotens vänner hade skingrats som av vinden på banvallen efter att först stått tysta under flera minuter. Jag märkte att de andras blickar sökte min, och att jag var den som främst stått bakom idiotens brådstörta död.

Mormors plötsliga gråt

När jag satt där i redet, som jag hoppades glömd av världen, hörde jag min mormors plötsliga gråt. Det var som en iskall hand kramade mitt hjärta.

– Var är pojken, hörde jag min morfar ryta.

Om det nu var alla visdomsord som min morfar strött över mej eller om jag hade en inre åklagare som sa att det jag hade gjort var horribelt och måste dömas strängt som fick mej att med slaget huvud gå ut till dem, vet jag inte än idag. Kanske den grova brottslingen längtar efter domarens ord, att han är en fördömd som i och med sina brott ställt sig utanför den mänskliga gemenskapen. Det enda jag visste var att jag inte ville komma undan mitt brott, att den som verkligen var jag ville ta konsekvenserna till det som hänt på banvallen.

Min mormor gömde sitt ansikte i förklädet hon hade över magen, och min morfar såg på mej med en sådan blick att jag inte önskar en sådan dom över nån människa.

– Vad har du gjort pojk, fick han till slut ur sig.

Han ville slå mej, och jag hade i min belägenhet gärna tagit emot hans slag, men nu var det så att våld inte var något som var samstämmigt med min morfar.

– Det var jag, sa jag till honom med en darrande svag stämma. Jag ville skrika ut det så det hördes över kvarteren, över hustaken.

Jag blev dömd till två månaders ungdomsskola, för vanartiga barn. Ingen av mina vänner hade försvarat mej och sagt att vår lek på banvallen hade varit just en lek, i all oförstånd. Jag hade tagit emot min dom med fattning.

Sedan förflöt många år. Min morfar och mormor gick i graven, och ofta gick jag till deras enkla gravstenar och höll en tyst minut för dem. De var min början och ännu kunde jag höra min morfars stämma mellan träden på kyrkogården.

Inga med de vackra blå ögonen

När jag satt där i redet, som jag hoppades glömd av världen hörde jag min mormors plötsliga gråt. Det var som en iskall hand kramade mitt hjärta.

-Var är pojken, hörde jag min morfar ryta.

Om det nu var alla visdomsord som min morfar strött över mej eller om jag hade en inre åklagare som sa att det jag hade gjort var horribelt och måste dömas strängt som fick mej att med slaget huvud gå ut till dem, vet jag inte än idag. Kanske den grova brottslingen längtar efter domarens ord, att han är en fördömd som i och med sina brott ställt sig utanför den mänskliga gemenskapen.Det enda jag visste var att jag inte ville komma undan mitt brott, att den som verkligen var jag ville ta konsekvenserna till det som hänt på banvallen.

Min mormor gömde sitt ansikte i förklädet hon hade över magen, och min morfar såg på mej med en sådan blick att jag inte önskar en sådan dom över nån människa.

-Vad har du gjort pojk, fick han tillslut ur sig.

Han ville slå mej, och jag hade i min belägenhet gärna tagit emot hans slag, men nu var det så att våld inte var något som var samstämmigt med min morfar.

-Det var jag, sa jag till honom med darrande svag stämma. Jag ville skrika ut det så det hördes över kvarteren, över hustaken.

Jag blev dömd till två månaders ungdomsskola, för vanartiga barn. Ingen av mina vänner hade försvarat mej och sagt att vår lek på banvallen hade varit just en lek, i all oförstånd. Jag hade tagit emot min dom med fattning.

Sedan förflöt många år. Min morfar och mormor gick i graven, och ofta gick jag till deras enkla gravstenar och höll en tyst minut för dem. De var min början och ännu kunde jag höra min morfars stämma mellan träden på kyrkogården.

Jag träffade Inga på en danstillställning och föll genast för hennes generösa sätt och vackra blå ögon. När jag var tillsammans med henne, försvann alla svåra tankar och jag kunde se på framtiden med tillförsikt.

Vi gifte oss och förväntade nog oss att få barn, men tyvärr blev det aldrig så. Det är en svår sak att inte kunna ge den kvinna man älskar ett, eller flera barn. Små kultingar som springer mellan benen på en och gör en alldeles yr av kärlek. Men vi försökte inordna vårt liv så gott som det nu gick, och jag fick arbete i ett statligt verk och Inga skötte hemmet.

Det fanns en familj som levde i huset bredvid oss och de hade en flicka och en pojke. Deras mor var lite nervklen och såg gärna att Inga tog hand om barnen några rika timmar i veckan. Jag såg med glädje att det gav min hustru liv, och rara röda kinder. Ja jag ska inte skämmas över att säga att barnen även gav mej mycket glädje.

I grannlandet ryade en diktator

Men det var ofärdsår ute i världen, och i landet som just låg intill vårt ryade en diktator som fick de stora massorna med sig i sina tumultartade planer. Spänningen till gränsen höll på att bli ohanterlig. Vårt land rustade upp så gott vi kunde, men vi förstod nog alla att i ett krig skulle vårt folk besegras. 

Naturligtvis ljög våra politiker om vår beredskap, och påstod att den var mycket god, men ingen med det allra minsta förstånd kunde ha ett fäste i några sådana palaver.

Det var så att vårt grannfolk(och jag skriver detta med en penna doppad i beskt bläck)attackerade en viss ras, som de påstod vara mindervärdiga, ja knappt människor. De ljög ihop de mest fasansfulla historier om dessa, menande bl a på att de var en del av en stor ekonomisk konspiration där de ville lägga hela kontinenten i ruiner. Våra grannar tillhörde just denna ras.

Så kom dagen då vi blev invaderade. Vi hade hört att det blott var skärmytslingar vid vår gräns men det tog inte lång tid innan vi förstod att vårt land hade blivit utsatt för en fullskalig invasion. Och snart hängde vår fiendes flagga på vårt, mycket vackra rustika rådhus och överallt i staden. Röd och vit med en svart förgrund, en förhatlig flagga och många av vår stads invånare spottade i lönndom när de såg den.

Men även om invånarna i vårt land fick lida mycken plåga, var det inget mot vad som hände med den ras som ansågs vara i direkt skuld för invasionen(och alla andra plågor som drabbat mänskligheten). De fördes samman i ett jättelikt, flera kvarter lång och brett ghetto. Där skulle de leva tills diktatorn och hans illvilliga kumpaner listat ut vad de skulle göra med detta förhatliga släkte. 

Jag minns ännu gråten från barnet

Våra grannar försvann, och jag minns ännu gråten från barnen och från deras nervklena mor. Vi hörde vissa rykten om vad som hände i ghettot, att de stackars människorna använde tapetklister för att koka gröt,och gjorde allt för att hålla svälten stången. Och att människor låg och dog på gatan. Vi hörde också rykten om att det uppfördes jättelika läger i öst och de ryktena var så svårsmälta att vi hade svårt att tro dem med våra egna öron.

Jag arbetade kvar i min tjänst på det statliga verket, och ofta när jag kom hem fann jag Inga rödgråten. Hon plågades för våra grannars barn skull. Hon försökte få till ett tillkämpat leende när jag kom hem från mitt arbete, men det var nu så att jag och min hustru kände varandra väl, och inte kunde ljuga för varandra.

Under nätterna kunde man höra skrik från någon i ghettot som setts sig tvingad att utföra  förbjudna ärende och hamnade i fiendens våldsamma klor. Jag funderade ofta på om jag skulle gå med i den moståndsrörelse som rätt snabbt uppkommit bland oss invaderade, men Inga sa åt mig att jag inte skulle ta några onödiga risker,och att hon inte skulle mäkta med att förlora mej. 

Den enda kontakten, förutom outalade ord från våra vänner, som vi hade med vårt rikes motstånd var över radion som flera gånger i veckan manade på oss att fortsätta behålla modet och att inte ge tappt utan se framför oss den dag när vår eget rikes flagga skulle hissas på rådhuset och andra prominenta ställen i staden.

Ghettot höll på att tömmas

Det gick några månader, de var långa som år och plötsligt förstod vi att vår fiende var i full gång med att tömma ghettot. Vi hörde en ofantlig skara människor röra sig över vår stads kullerstenar för att tillslut hamna på järnvägsvallarna. Det var män kvinnor och barn, och de fick sitta där ibland i dagar innan det kom in långa godståg. Det var nu vinter och de stackars människorna verkade inte ha nog med kläder på sig att skydda sig mot kölden. Runt omkring dem svassade höga officerare och soldater med lägre rang. Dessa kunde gå fram och värma sig vid någon av de eldar som brann vid järnvägen, men mot deras offer visades det ingen nåd, utan de fick frysa bäst de ville. Jag och Inga hörde jämmer och gråt från de stackars människorna.

Ghettot höll alltså på att tömmas, men med tanke på den ofantliga folkmängden därinne skulle det antagligen ta lång tid innan det var helt uttömt. På radion hörde vi på nyheter, men om den stackars värdelösa rasen som verkade gå en sådant ovisst öde till mötes sades det ingenting. Jag skämdes åt vårt folks vägnar, och Inga hade mardrömmar, de kom till henne på natten.

-De stackars människorna, sade hon och rörde lätt vid sin panna.

Det bankade på dörren mitt i natten

Så en natt, vi låg båda och sov vår oroliga sömn bankade det på vår dörr. Först trodde jag det tillhörde någon dröm som jag just drömde, men när Inga greppade om min arm förstod jag att detta var verklighet. Vi låg på andra våning och man var tvungen att gå ner för trappan för att komma till ytterdörren.

-Vem kan det vara, sa jag villrådigt.

-Gå inte och öppna, då kanske de försvinner snart.

Vi låg där i våra sängar, under lager av varma filtar, eftersom det var vinter. Bultandet upphörde inte och tillslut reste jag mej ur sängen, trots Ingas kvidande, och gick fram till trappan. Jag gick ned för den och ställde mej lite vid sidan av dörren där vi hade ett fönster, för att därigenom få kännedom om vem det var som bultade. Och jag tyckte jag kände igen gestalten därutanför, och hade han barn med sig? Jag öppnade tvekande dörren och mannen därute gav till ett litet glädjeskrik.

-Vad gör ni här, sa jag när jag såg vilka det var som stod därute.

En röst som gjort sig bekant med lidandet 

Mannen talade med en röst som hade gjort sig bekant med lidandet, men också med faran. Det kändes som en evighet sedan vi stått över våra staket och samtalat.

-I morgon kommer en av de långa tågen in, och jag och min familj är uppskrivna på listan. Där i öst väntar döden på oss. Du måste ta hand om de små och gömma dem.

-Vi kan inte stammade jag. Det är alltför farligt.

Jag hörde steg i trappen och jag förstod att Inga var på väg ner till oss.

-Vem är det, frågade hon.

Barnen, inte främmande för faran och tystnadens betydelse kunde inte låta bli att säga min hustrus namn och skratta glädjefullt. Hon ställde sig intill mej på farstukvisten,satte sig ner och flickan och pojken sprang in i hennes famn. Hon smekte dem över huvudet,och sa deras namn gång på gång.

-Han vill att vi tar hand om barnen, men jag har sagt till honom att det är alltför farligt.

-Dumheter, vi kan ta hand om de små. Vi kan gömma dem i det inre rummet på vinden. Där kommer aldrig någon att ana något.  

Som Inga ville att det skulle bli, blev det också, och barnen installerades på vinden. Så ofta hon var hos de små, och tröstade dem när de saknade mor och far. Var dag gick hon upp med mat till dem och försökte då alltid få med sig nån godsak. Flickan älskade  äpplen men fick under vintern nöja sig med den frukt vi hade plockat av apeln och lagt intill potatisen i jordkällaren. Men även här var flickan tillnärmelsevis nöjd även om hon sa sig sakna de friska äpplena på sitt favoritträd.

Vi byggde vallar utanför staden

Det hade börjat gå dåligt för våra fiender i landet. De styrkor de hade att slåss med hade börjat visa sig övermäktiga. Och man tycker då att deporteringen av den underlägsna rasen skulle upphöra, men där fanns ingen risk. Den alltmer galne diktatorn fixa ide om total utplåning var inget som minskade, så att deras skuldbörda inte skulle vara så stor. Och vi som bodde i staden fick alltmer lämna våra arbeten därhän och hjälpa till att bygga upp vallar utanför staden för att hindra de som egentligen var våra befriare för att göra intåg i staden. Det var långa dagar därute i leran och sörjan, och om någon av oss opponerade sig kunde han bli misshandlad tills han inte längre kunde se skillnad på sol och måne. Vi var ändlöst trötta efter en sådan arbetsdag.

Så kom våren, vi börjar väl lite till mans se ett slut på hela denna horribla tid. Det blev allt svårare för våra fiender att hålla de annalkande styrkorna stången. Och äppelträdet därhemma bar riklig frukt. Varje morgon fick den lilla tösen ett äpple, och hon var, som jag sagt hejdlöst förtjust i dem. Det var som om hon inte kunde leva utan dessa äpplen, att det var en påminnelse om den tid när hennes familj, mor och far bodde grannar med oss och hon hade börjat få av äpplena. Kanske började de små få en känsla av att deras asyl snart var över. Kanske jag och min fru log oftare eller blev än mer generösa mot våra ofrivilliga gäster. De små började få tillbaka glädjen i sina ögon, de talade inte längre rädsla och skräck utan hopp och förväntan.

Så kom den fruktansvärda dagen

Så kom den fruktansvärda dagen, den som för alltid stått kvar i mitt minne.

Jag och Inga hade fått jobba vid skyddsvallarna till långt fram på natten och vaknade därför inte i den tidiga timme där vi brukade gå upp och med ny kraft tog del av dagen. Det var Inga som väckte mej, hon hade vanligtvis en lättare sömn än vad jag hade. Och så var det även denna morgon. Vi hörde skrik och tjut ifrån trädgården.

-Det är flickans skrik, sa Inga. Skynda dej ut och se vad som har hänt. Jag tog trappan ner till första våning i ett dubbelsteg. Sedan öppnade jag dörren och störtade ut.

En menig soldat stod och höll i flickans halsflik. Flickan skrek och ropade mitt och Ingas namn. Därbredvid stod en officer och sättet han hade att se på flickan visade hur han knappt såg henne som en levande varelse.

-Vems är den här lilla horan, frustade han fram och det fanns ett spefullt ohyggligt flin på hans läppar. Vem är det som har tagit hand om henne, hon verkar välfödd. Vem är det som tyckt att hon var en människa och förtjänat maten. Finns det fler yngel som hon gömda här. Svara mej, annars sätter jag ett skott i henne.

-Det är inte jag, svarade jag.

-Hur kan hon då veta era namn, sa officeren och knep ihop ögat.

-De bodde grannar med oss. Vi tyckte aldrig om dem. Vem tycker om sådana där, sa jag och försökte le, men kände att det bara blev en lam grimas.

-Jag arbetar på ett statligt verk och hjälper ofta till att arbeta med era skyddsvallar.

-Så då bryr du dej inte om horan då, sa den höge officeren och ryckte fram sin pistol ur hölstret och sköt flickan. Hon segnade till marken, hennes mun öppnades och släppte fram blod.Jag blev stående och gapade som en idiot.

Inga kom utspringande och såg hela den hemska scenen, men hon lyckades hålla tillbaka sin känsla av skräck. Hon försökte bortse att den lilla flickan var ett av hennes älsklingsbarn.

-Är ni hustru till mannen här, frågade officeren.

-Ja, sa Inga.

-Och ni tyckte också att familjen härintill var de sämsta grannar man kan få?

-Flickan stal äpplen, sa Inga och såg in i hans ögon.

Nya tider

Jag sitter här och ser de långa tågen gå i natten. Det finns inte längre någon ångvissla. Det är nya tider och jag känner mej gammal och orkeslös, och snart ska jag dö. Ibland riktigt känner jag hur Inga sitter vid det andra sidan av bordet. Hon försöker säga till mej att inte vara för grym mot mej själv. Vad som hände med flickan var inte mitt fel. Och pojken överlevde och tog sig över breda vatten till sitt nya hemland. Jag vet att jag, liksom Inga kommer få mycket folk som kommer till min begravning, pojken själv och alla hans släktingar. Det enda jag vet är att flertalet människor bär på bördor, lätta eller tunga. Att idioten och det som hände med honom, och det att jag tänker så mycket på honom,är mej till gagn. Att åren mellan idioten och flickan med äpplet, och de år jag sedan fått mej beskärda visar att en människa kan förändras under ett liv. Det finns något trösterikt med det.

 Text: Jonny Käll

Foto: anaterate/Pixabay

Jonny Käll är författare och har publicerat ett par texter och romanutdrag i Vox Vigor. Novellen finns med i hans kommande novellsamling Läs fler texter av honom här.