Kultur helar. Det är ingen flykt, utan ett sätt att få ett annat perspektiv, att få inblick i hur en manusförfattare läser och löser problem och livsfrågor. I bästa fall. Därför skriver en tidning om psykisk ohälsa om film, och därför vill jag berätta hur jag själv hittade dit.
När jag var trasig satt jag ensam hemma framför tv:n med Filmnet. Det var inte bara filmerna jag längtade efter. Jag saknade biosalongen, och jag saknade att dela upplevelsen med andra människor. Kända eller okända, det spelade mindre roll. Jag ville bara vara någonstans där livet pågick.
I Sliver hittar Sharon Stone ett rum fullt av tv-apparater. Husets ägare har kameror i hela huset och sitter där och tittar på sina hyresgäster. Till slut skjuter hon sönder skärmarna och säger åt honom att skaffa ett liv. Jag tänkte att jag, trasig som jag var, kunde välja liv och inte bara titta på andras genom en skärm.
Det tog tid. 1994 satt jag ensam på Filmstaden vid Hötorget och såg Pulp Fiction. Jag hade aldrig hört talas om Tarantino, min tv var trasig och jag hade noll koll. Salongen var fullsatt, och när ljuset gick ner väntade jag på att bli drabbad av Hollywood.
Det som fastnade var något helt annat. Travolta och Samuel L Jackson blir beskjutna i ett rum av några ungdomar och klarar sig. Några scener senare lämnar Jackson gangsterlivet för att gå omkring och möta människor. Det är minimalistiskt, bara att uppskatta livet. Lite buddistiskt, tänker jag nu. Då var jag bara problematiserad.
Tid är subjektivt. Länge känns det när man inte har mål och mening. Så småningom hittade jag ett sammanhang där jag kunde ge och få hjälp, med jobbet på en träfflokal där människor möts och där hjälpen går åt båda håll.
På träfflokalen pumpade jag klassisk musik på P2 och bjöd på starkt kaffe och Lidl-kakor. Folk slappnade av. Jag själv också. Jag blev mindre personal och mer person.
Någonstans, i Örebro eller Karlstad, såg jag ett klotter: ”Du har ingen chans. Ta den”. Det säger något om oss och vår livssituation, att vi inte kommer levande härifrån. Och ändå kände jag mig upplyft. Det var först senare jag fick veta att orden kommer från den tyske författaren, konstnären och filmaren Herbert Achternbusch, och att filmen de hör till är en absurd komedi. Två helt vanliga män i badbyxor hoppar i en bayersk sjö för att simma till Amerika.
Hopp om livet.
Vi har olika syn på livet och på bio. Men någonstans möts vi. Efteråt, ute på gatan, alldeles vimmelkantiga av intryck.
