Författaren Jonny Käll berättar här om det är att balansera mellan skapande och psykisk ohälsa. Läs hans tidigare texter i Vox Vigor här.
När vårt nya millennium närmade sig bodde jag i Göteborg, läste litteraturvetenskap på universitetet, levde med en kvinna och skrev på en pjäs som hette ”Efter Amygdala”. Jag hade tagit på mig för mycket och allt kändes pest och pina. Min flickvän och jag hade levt samman i 2,5 år och levt i Göteborg i 2 år. Eftersom jag hade ett förflutet som skådespelare längtade jag tillbaka till den världen, och att nå dit var att skriva klart min pjäs. Den skulle bli ett mästerstycke och min nyckel tillbaka till teaterns värld. Jag hade fått en pjäs uppläst inför publik på Teater Uno som hette ”Tuff tuff”, och hade lite kontakt med den teatern.
”Efter Amygdala” hade jag redan arbetat med i fem år. Jag hade börjat med den 1995, då jag läste på Biskops Arnös dramatikerlinje. Jag avslutade mina studier efter två månader men förstod att det inre arbetet med pjäsen var att göra mig som författare en aning mer hel.
Ingenstans att ta vägen
Nu sökte jag hjälp och blev inlagd på Sahlgrenska psykiatriska sjukhus. Och jag får säga att jag aldrig hade varit så illa ute, och mått så dåligt som då. Jag blev kvar där i tre månader eftersom min flickvän gjorde slut med mig, då hon upplevde att jag inte lärde mig någonting utan gjorde liknande misstag gång på gång. Så jag sa upp min lägenhet och hade ingenstans att ta vägen. Men som turligt var har jag alltid haft bra föräldrar som brytt sig och ville ha mig hem till Falköping igen, där jag kunde börja ett nytt och enklare liv.
Tidigare hade jag diagnosen bipolär men nu fick jag en ny, nämligen Schizotyp Histron, och ny medicin. Jag tyckte det var förfärligt att få en sådan diagnos. Men jag räknade med att läkaren, en professorska hade mer insikt än vad jag hade om sådana dryftesmål. Men jag kände mig så oerhört naken och utlämnad i min nya roll. Under de här tre omskakande månaderna vill jag ändå påstå att jag behöll verklighetskontakten. Jag hörde inga röster eller trodde jag var jagad av någon som ville mig illa.
Jag hade med mig pjäsen och arbetade ständigt med den och tecknade också en hel del. Men jag gick vilse i Amygdala och blev förtvivlad och allt mindre och allt mindre. När jag gick rätt kändes det bra, men jag hade en lång väg att gå. Min flickvän hade så klokt sagt att när du är klar med den pjäsen är du kanske frisk!
Svårt med alla intryck
Jag kände mig inte jagad, men var överkänslig och därför hade jag svårt med alla intryck jag fick på den psykiatriska avdelningen. Jag kröp ner i sängen och drog täcket över huvudet redan vid åttatiden på kvällen. Det kom nya patienter hela tiden som jag skulle förhålla mig till. Jag talade enskilt med en professorska på avdelningen. Hon sa åt mig att inte skriva mer eftersom arbetet gjorde att jag tappade kontakten med ”jaget”. Och det var ju nåt jag vetat sedan en lång tid tillbaka. Men jag kände att jag var tvingad att fortsätta.
Det fanns stunder när vi hade det bra på avdelningen, som när Charlotte Perrelli sjöng hem Melodifestivalen med sin låt ”Tusen och en natt” och vi samlades i teverummet och åt godis och drack läsk. Det kan också hända att det var en kvinna som var intresserad av mig, men jag orkade inte med sådant vid den tidpunkten. Hon ville gärna se mig som litteraturvetare, men jag ville inte tala om litteratur.
Den gång jag verkligen mötte mig själv framför teven var jag ensam. Det var en amerikansk äventyrsfilm som hette ”Iron Will”. Det handlade om en helt ung grabb som skulle vara med i en tävling med sitt hundspann och ta sig över ett högt berg. En reporter hade fått nys om honom och under fältets gång började han kalla honom just ”iron”, vilket ju betyder stål. Den här grabben gav sig aldrig, vad som än hände utan visade upp just en sådan järnvilja som hans namn antydde. Jag som vid det här tillfället knappt kunde sitta still mer än 10 minuter blev helt uppslukad av filmen. Och jag kände hur blodet började rinna tillbaka i mina vener. Det kunde ju vara min kamp jag såg där!
Vill ta vara på det jag upplever
Alla har vi vårt sätt att hantera psykisk ohälsa. Jag vill inte tala om vad som är bäst, men jag har alltid varit kreativ. Och jag vill ta vara på det jag upplever och försöka förstå, främst mig själv, men också andra. Kanske jag blir irriterande mot mina vänner genom att ofta tala om att de ska försöka vara kreativa och nå fram till något hållbart där, men det är sådan jag är.
När jag var inlagd sysslade jag med konsten, men utvecklade också, i ren ångest, ”vattenfobi,” eller snarare dess motsats. Jag började dricka oerhört mycket vatten då jag kände att det dämpade min ångest. Detta ”livets vatten” lugnade mig och är fortfarande något jag kämpar med 23 år senare.
Min far hörde av sig varje dag vid samma tidpunkt och han trodde att mitt drickande berodde på att jag åt medicin. Jag hade också kontakt med min syster som under stora delar av sitt liv arbetat inom psykiatrin. Med sin erfarenhet och raka, ibland brutala sätt har hon alltid varit en klippa. Hon har bildat egen familj med två fina pojkar och jag är glad för hennes skull, men även min egen. Hon har alltid ställt krav på mig och sett mig som en människa.
Jag kanske försökte nyskapa en annan människa när jag var på avdelningen. Det fanns en kille som svälte sig, och då tog jag efter där. Och när ångesten blev för stor skar jag mig, likt en tjej gjorde, och det lättade. Men gång på gång återvände jag till efter Amygdala. När man är på avdelning mår man som sämst, och min nya diagnos fick mig verkligen ner på knä. Var jag psykotisk? Jag åt nu medicin som var anti-psykotisk. En medpatient som var oerhört kunnig sa att jag måste vara psykotisk eftersom jag åt den medicinen. Men han hade inte upptäckt några psykotiska tendenser hos mig när jag blev inlagd.
Svåra och fina stunder på avdelningen
Det är svårt att veta vad man upplever både hos sig själv och andra när man är inlagd på psykiatrisk avdelning. Man kämpar för sitt liv och kanske dömer sig själv väl hårt. Patienter sluter sig ofta i vissa grupperingar, vissa är psykotiska, andra har andra problem. Om man hatar sig själv är det lätt att man hatar andra. Ändå finns det så fina stunder på avdelningen. Jag skrev också dikter under den här tiden. Och det slutade med att jag fick läsa mina dikter när vi satt i matsalen. Dumt nog skrev jag ”röster” istället för ”tankar” i dikterna. Det var dikter utan något ”jag” som sökte något ogripbart. De var inte utan hopp och mening och de var i rörelse. Jag försökte vara sann mot mig själv. Snart skulle min tid på avdelningen vara över och jag skulle återvända till Falköping.
Jag hade fått frigång och gick ibland två varv kring Sahlgrenska. Det var skönt och ångesten släppte en aning, och en gång gick jag hela vägen ner till centrum. Mina mor och far hade ordnat med en ny lägenhet i Falköping. En dag skrevs jag ut och far och min systers man körde mig ner till Tidaholm där jag var uppväxt, för att fira påsk. Sedan hamnade jag på Falköpings psykiatriska klinik där det ifrågasättes om jag fått min diagnos för fort. Men jag gick inte vidare då.
Min käre far sa åt mig: sluta flytta omkring nu Jonny. Och skriv, så blir det kanske något av det. Jag har följt den devisen med förmiddagspass och eftermiddagspass, och engagerat mig som brukare i vår lokala RSMH-avdelning och är även kyrkligt engagerad.
Det tog mig 30 år att bli den man som kunde färdigställa AMYGDALA. Jag är oerhört stolt över den. Hittar du din grej så kör på den, och är det flera grejor så kör på dem också. Men jag försöker också återhämta mig en hel del, och det behöver inte vara helt fel.
Allt gott till er hälsar Jonny
Text: Jonny Käll
BIld av Christos Giakkas från Pixabay
