Kära, kära Gudars Gudinnor!

Nu har jag blivit tillsagd att jag inte får sänka min medicin, utan samråd med min läkare. Som om jag inte redan visste detta. Och ändå har jag gjort det. Ja, jag förstår att man måste säga så.

Men jag vill opponera mig i detta medicin-indoktrinerade samhälle. Jag tror på friskvård och för att bli frisk så måste vi se till hela människans livsstil. Det vill säga en holistisk helhetssyn. Ska det verkligen vara okej att medicinera bort ens mänskliga rättigheter?

Är mitt brott civil olydnad eller vad har jag gjort för fel? Står det måhända i dom tio budorden; att du skola icke sänka din medicin utan medgivande från din psykiatriker? Nej, just det.

Det elfte budordet

Ska jag be min psykiatriker att uppdatera bibeln med ett elfte budord? Har psykiatrikern ens mandat att göra detta? Nej. Det är befängt. Rent av skratt- eller gråtretande.

Jag förstår inte hur jag ska kunna prata med min nya psykiatriker om min medicinsänkning när jag inte kände att vi fick någon bra kontakt. Vi har bara träffats en gång och jag minns varken hur hen ser ut eller vad hen heter. Jag måste läsa på tablettaskarna för att få reda på vem som skrivit ut det här “jäffla rävgiftet”.

En kan fråga sig hur stor koll psykiatrikern har, angående mig, som inte ens vet att jag har sänkt min medicin. Hur patientsäkert är det på en skala?

Nedtrappning av medicin

Nu tar jag  upp min mobil och letar rätt på min så kallade psykmottagning för att ringa och bekänna min synd. Jag måste sänka min medicin i samråd med min läkare. Fast på något sätt har jag ju ändå lyckats sänka den.

För dem som inte är insatta med hur det fungerar med psykofarmaka (specifik medicin för psykisk sjukdom). Det är vanliga tabletter, som till exempel Alvedon, men med annan verkan. För att sänka sina mediciner tar man bara helt enkelt mindre av dem. Det vill säga att man successivt trappar ned sin medicin. Rekommendationen är att göra det i samråd med sin läkare. Vissa läkemedel kan ge allvarliga utsättningssymtom.

Nu har jag inte följt den här rekommendationen eftersom “samrådet” mellan mig och den här nya läkaren inte ens existerar. Så jag har successivt sänkt min medicin under fem månaders tid. Är uppmärksam på eventuella utsättningssymtom eller försämringar i mitt mående. Men det har gått över förväntan bra eftersom jag sköter mig och har goda rutiner med mat, aktivering och sömn. Speciellt sömnen. Utebliven sömn är en allvarlig varningsklocka för mig. Jag har till och med blivit bättre på att vila och ta det lugnt, utan mina höga medicindoser. Dessutom har min kreativitet kommit tillbaka. Jag skriver så pennspetsen kroknar och jag kan äntligen läsa igen.

Jag vill våga göra något mer

Nu till mitt lilla, delikata problem.

Jag började sänka medicinen i vintras. Jag ville testa om mina överlevnadsstrategier, som jag tränat på under åren, var tillräckliga för att klara ytterligare en medicin-sänkning. De hjälper inte längre och ger mig vissa obehagliga biverkningar. Jag behöver komma vidare för att få tillbaka ännu mer lust.  Jag vill få känna mer meningsfullhet med min tillvaro som jag byggt upp och våga göra något mer.

En gång bad jag min gamla psykiatriker om en medicin som kan få tillbaka min läslust. Jag undrade varför det inte finns någon medicin mot tappad läslust när det finns medicin mot tappad sexlust? Det är ju så viktigt att lära sig läsa i skolan.

I morse bekände jag mina synder

I morse ringde jag psykiatrin för att bekänna mina synder på den automatiska telefonsvararen. Jag hade sänkt min medicin utan samråd med min läkare. Dessutom hade jag kommit fram till att jag behöver samtalsstöd. För att komma vidare. Och jag bad om min rätt att få den hjälpen. Givetvis förväntar jag mig att de ska ringa upp samma dag men så skedde såklart inte. De har tidigare alltid ringt upp när det har kommit till medicinfrågor.

Då fick jag istället gå in i min journal på 1177 Vårdguiden för att kolla status på mitt ärende.  En sjuksköterska hade skrivit i journalen: patienten önskar traumabehandling. Under anteckningar står det ingenting om att jag sänkt min medicin. Under åtgärd står det “Bokas för halvårskontroll”.

Först kände jag mig väldigt besviken men sedan insåg jag; att jag kan upprepa min önskan på den här halvårskontrollen. Nu är jag redo för traumabehandling som jag egentligen skulle ha gjort för flera år sedan… Men tidigare var jag livrädd för den, så jag ville inte be om den då.

Bara för att testa mottagningen lite extra ringer jag upp dem igen och beställer en ny tablettask, à la dente Haldol. Nemas problemas så gick den önskan igenom inom bara några timmar. Dessutom var journalanteckningen betydligt  utförligare nu. Det påstods att jag skulle ha ätit över 500 tabletter sedan jag senast hämtat ut mitt recept vilket inte stämmer. Jag har nämligen medicin kvar. Det där är bara en “vidbehovsmedicin”.

Hisnande tanke från en dåre i samhällets tjänst

En hisnande tanke har slagit mig. Betänk om man kan bota sjukdomen eller åtminstone lindra den med hjälp av alternativa vägar? Varför ska man då bara få nöja sig med symtomlindring och självbedrägeri som den sista smörjelsen så att säga?

Tänk vad lugnt och skönt det skulle bli. Här. På vår Moder Jord. Tänk om alla i världen som skjuter på varandra bytte ut sina vapen och började kasta haldolsprutor på varandra istället. Det är säkert till och med både billigare och miljövänligare. 

Men vad vet väl någon som blivit stämplad som en dåre i samhällets tjänst?

/ Frågar åt en kompis

P.S. Tänk om det är kompisen som är ganska frisk men att det är “vi” som lever i en ganska sjuk värld. D.S.

Text och illustration: Kim Varga