I den här krönikan skriver en anonym skribent om när drömmarna om frihet och entreprenörskap gick i kras på grund av psykisk ohälsa, men också om vägen tillbaka till livet.
—
Är helt slut fast på ett skönt sätt. Inte på det där jobbiga sättet som man känner sig bakfull, en känsla av trasighet som jag har gått med i väldigt många år dagligen på grund av min sjukdom.
När jag hamnade på sjukhus en andra gång bestämde jag mig för att komma tillbaka på riktigt. Jag drömde om frihet och entreprenörskap, något som jag alltid har drömt om men inte får göra på grund av att byråkratin ser ut så när man är sjuk. Jag hittade begreppet digital nomad, som handlar om att jobba platsoberoende när och var jag vill. Det målet kändes som i linje med hur jag ville att mitt liv skulle se ut.
Året var 2017 när jag låg på sjukhus och samtidigt hittade den nystartade Facebookgruppen Svenska Nomader som gav mig konkreta tips att ta mig i rätt riktning. Jag ser att det är fullt möjligt.
Nulägesanalysen är: ingen utbildning, ingen digital erfarenhet, sjuk och en tung rehabprocess framför mig. Jag var på botten, men vet du vad som är fantastiskt att ligga ner och kräla där är att man har bättre förutsättningar att kunna skapa sig det liv man vill leva, för att man startar om, man gör en nystart!
Februari 2018 började jag plugga på Komvux 50 procent på distans. Jag ville testa på att vara remote. Pluggade upp mina betyg, målet var att söka in på sälj- och marknadshögskolans croutbildning (cro står för conversion manager). Jag hamnar på reservlistan och kommer på reservplats 1 vid terminsstarten, vad fan: en jävla person ifrån att komma in. Istället hoppade jag på en skrivarkurs på folkhögskola och kunde få lite andrum, vilket jag behövde. Vilsen i vad jag ville göra när cro inte fungerade, började jag intressera mig för webbdeveloper och hittade ett bootcamp på distans som var csn-berättigad, kom in klarade av webbdesign-delarna, men när det kom till programmeringen blev det svårare och klarade inte av det och fick avbryta.
“Min energi var död”
Jag var helt utbränd efter studieperioden som varade till 2020 och var sjukskriven igen. Eftersom det är svårt att ta semester när man är student och inte är arbetsför, fanns inte utrymme för en paus. Min energi var död, kraften att ta sig vidare fanns inte. Det som hör till är att jag har varit med om samma sjukdomsresa en gång tidigare och jag blev aldrig riktigt återställd och kämpade med det i 14 år innan, så det är en ganska lång uppförsbacke.
Jag ansökte i alla fall om hel förtidspension på julafton 2020 och blev beviljad 6 månader senare. Beskedet kom på min födelsedag roligt nog, men glädjen blev inte långvarig. Veckan efter under midsommar trillar poletten ner. Jag har inte råd att vara i Sverige.
Fixar hyresgäst och annat praktiskt räknar och gör upp budget, det kommer precis gå ihop ekonomiskt om jag är i Thailand. Då ger jag mig ett år att lösa ekonomin och komma upp med en plan. Så jag köper biljett och fixar allt annat som måste lösas.
Två dagar innan avfärd i september 2021 hjälper jag en kompis att flytta men halkar och bryter överarmen, den gick av totalt. Domen på sjukhuset är tre månaders rehabilitering, lägenheten uthyrd så jag är dessutom bostadslös och invalid. Bor hos en kompis någon vecka för att sedan flytta hem till morsan i deras gäststuga resterande tiden.
Kan äntligen slappna av
I december 2021 går planet. När jag är i Thailand försvinner den ekonomiska stressen som jag haft i Sverige de senaste 10-15 åren och jag kan äntligen slappna av och få ett lugn. Hittar en utbildning på Hyper Island som affärsutvecklare, det är ju kul, lite av min hobby, och jag har skrivit affärsplaner i bra som dåliga perioder av mitt liv, min hobby och min dröm som jag inte kan utföra på grund av att jag är sjuk. Med det finns ett helt regelverk som gör det väldigt svårt att testa, och byråkrati. Tänker: affärsutveckling det är ju kul och jag kan väl bara göra det av rent intresse. Hade inte en tanke på att jobba med det. Sökte utbildningen i alla fall.
Började må lite bättre och började testa att bygga hemsidor med WordPress. Jag hade testat på det tidigare. Jag är orolig om det kan klassas som sysselsättning. Jag får inte jobba mer än en timme per vecka vid förtidspension. Ringer Försäkringskassan och förklarar läget, att jag hittat en hobby och vill bygga sidor åt folk. De godkänner att jag får göra det.
Det går åt mycket tid till att scanna av kroppen och känna efter. Sätta ord på hur det känns och synliggöra och identifiera vad jag känner och hur det känns i kroppen när jag är i ett lugnt tillstånd. Helt plötsligt, efter månaders arbete med kroppskännedomen, känns det som om något bryter loss, och sakta kan jag avlägsna det från kroppen mentalt. Jag har varit med om liknande fenomen tidigare, lyckats få bort och avlägsna typ som en låsning eller ohälsa som satt sig fast i kroppen. Jag känner ett starkt behag och en lättnad. Jag mår bra! Nu har jag väl varit i Thailand i två månader.
Efter 20 år är jag bra
Jag börjar testa min arbetsförmåga och känner mig helt ok faktiskt. En helt sjuk känsla: efter 20 år är jag bra. Jag jobbar med att lära mig mer om att bygga hemsidor och gör ett gäng sajter åt klienter gratis. Har en kompis i Vietnam. Det vore kul att dra dit, så efter fyra månader i Thailand drar jag till Da Nang. Hänger där och fokus ligger på den fysiska hälsan. Om jag ska komma tillbaka måste jag komma i bättre form. Efter en månad där så drar jag till Nepal, ett fantastiskt ställe men med ganska dåligt internet. Jag fokuserar istället på fysisk aktivitet och att bara befinna mig i den magiska miljön. Får besked från Hyper Island att jag ska på urvalstest och det är remote, va fan internet är sjukt dåligt, det kommer inte funka.
Hittar ett svindyrt hotell som utlovar bra internet och mäter hastigheten i lobbyn. Bokar. När dagen väl var kommen checkar jag in dagen innan urvalet är. Testar nätet på rummet med en Zoomlänk och det bara buffrar. Jag byter rum, men samma sak där. De har ett litet rum utan fönster kanske 2 gånger 2 kvadratmeter där nätet funkar, så jag får vara där. Det rullar på ganska bra. Luften tar slut i rummet redan efter nån timme och under grupparbetet när vi ska jobba tillsammans i team börjar de konstant att borra på våningen ovanför, så jag måste muta (ha mikrofonen avstängd) större delar av tiden, tänka klart går inte heller på grund av syrebrist i det lilla rummet. Jag förklarar läget för läraren och gruppen och tänker, att nu är det kört. Jag är fett besviken.
Jag börjar leta lägenhet för jag har sagt upp min av olika anledningar. Mor min går snällt på visningarna och jag börjar kolla flyg hem igen. Jag får tag i en jättefin tvåa i Högdalen som är nyrenoverad och bra hyra. Kommer tillbaka till Sverige och bor hos kompisar fram till den 1 juli då jag får tillträde.
Innan midsommar kom beskedet från Hyper Island: Jag kom in, så jävla sjukt, helt jävla lyrisk.
“Som att vara i en godisaffär”
Tiden på Hyper har varit så rolig! Det känns som att vara i en godisaffär för små barn, allt som jag drömt om och tycker är kul gör jag varje dag. Långa dagar lägger jag typ 10-15 timmar per dag på jobb inklusive helger. Kan inte låta bli, kan inte stänga av datorn. Lagom till sommaren är jag helt slut och hoppar på ytterligare en utbildning som är sjukt intressant. Jag tvingar mig dock att vila lite.
I augusti startar min praktik. Jag är ganska mör och det rullar på ändå. Min styvfar håller på att dö. Jag håller på att gå i mål för en dröm jag har. Hela Hyper har varit sjukt intensivt. Och hösten präglas av influensa och har i princip varit sjuk genom hela min praktikperiod och känt mig totalt utbränd, vilket jag gör när jag har influensa. Att min styvfar håller på att dö väcker sjuka känslostormar. Mina drömmar håller på att gå i uppfyllelse samtidigt som jag är sjuk och utmattad på grund av influensa. Blir helt uppvarvad och försöker mata på i det sista, drar ner en växel på praktiken för att hålla hela vägen. Idag är praktiken officiellt över och slutprovet redovisat. Nu är det en vecka för att bygga portfolio som redan är halvfärdig samt ett kursmål som ska ner i textform, sen fucking klar!
Är helt slut fast på ett skönt sätt. Inte på det där jobbiga sättet som när man känner sig bakfull, en känsla av trasighet jag har gått i väldigt många år dagligen, på grund av min sjukdom.
Förstår du känslan?
Klara en utbildning är kanske inte så stort för de flesta men har varit en resa för mig!
Nu ska jag chilla ett tag för att ge mig på nästa omöjliga uppdrag att fixa jobb på halvfart inom tech (ux eller affärsutveckling) med track record att vara långtidssjukskriven med en kronisk sjukdom. Dessutom i lågkonjunktur, kul, det är ju intressant med uppförsbackar!
Textförfattaren har valt att vara anonym på grund av arbetssökande.
Bilder: Privata. Montage stora bilden: Mattias Tengstrand
