Debatt

Vi talar om kemisk lobotomi 

Kim Nilsson porträtt

När Kim söker sig till psykiatrin förväntar han sig att få hjälp med de bakomliggande skälen till sin ohälsa. Istället blir han tungt medicinerad. Inne i medicindimman går förmågan till kritiskt tänkande och återhämtning förlorad. 

När jag träffar Kim Nilsson på Föreningscenter Nobel 21 i Malmö är tanken att vi ska prata om de demokratiska problemen med Försäkringskassans regelverk. Men när vi börjar prata om hur Kims rättigheter blivit begränsade återkommer vi ständigt till perioden då han var tungt medicinerad och hur det påverkat hans liv.

Diagnoser bottnar ofta i trauma

Kim sökte sig till psykiatrin 1999 och blev sedan långtidssjukskriven 2001. Bakgrunden till hans psykiska ohälsa är en traumatisk barndom. Egentligen handlar det inte om sjukdom utan om rimliga reaktioner på svåra upplevelser. 

Som patient i psykiatrin fick Kim ständigt träffa nya läkare som satte nya diagnoser. De lade till nya preparat, och höjde doser utan att ta bort gamla. Han tror att han genom åren fick cirka 15 diagnoser, allt från personlighetsstörningar till autism och bipolaritet.

Detta är något vi inom RSMH känner väl igen. Våra medlemmar blir behandlade som komplicerade fall med svårbehandlad samsjuklighet. Detta trots att de på ett väldigt enkelt sätt kan förklara hur deras olika diagnoser bottnar i barndomstrauman som man aldrig får hjälp med. 

När diagnoser inte förklaras och inte fungerar som verktyg för att hitta effektiv behandling, blir de istället en börda för individen, ett kvitto på hur söndrig man är. 

Bortmedicinerad vilja

Kim ifrågasatte inte läkarna. Medicinerna gjorde det svårt för honom att följa en tanke från början till slut. Han kunde inte föra kritiska resonemang. Kim säger att han var en produkt som flyttades runt mellan olika myndigheter och behandlingar. Alla tjänade pengar på honom. Men han var för medicinpåverkad för att kunna skapa sammanhang av det som hände, och ingen drog i handbromsen. På 18 år reagerade ingen på att behandlingen inte ledde någon vart. Även om Kim mött många fina personer inom psykiatrin genom åren så mötte han aldrig någon som försökte se vem som fanns där inne i medicindimman. Psykiatrin såg inte den foglighet som kommer med tung medicinering som ett problem. Trots att denna foglighet, den bortmedicinerade viljan, omöjliggör återhämtning.

Okontrollerad avgiftning

2019 fick Kim en svår sommarinfluensa. Efter månader av svåra utsättningssymtom då han var för påverkad för att kunna passa tider och jonglera med vården kom han till slut ur sitt drogade tillstånd. När han återvände till vården fick han träffa en stafettläkare som tyckte att mediciner inte alls skulle hjälpa honom. Hon kunde inte förstå varför han gått på så tunga mediciner. Hon sa också till honom att doserna varit högre än rekommenderat. 

Att komma tillbaka till sig själv och inse att 20 år gått förlorade

Efter nästan 20 år fick Kim tillbaka sina kognitiva förmågor. Han kunde reflektera över sig själv, skapa kontinuitet och få en överblick över sitt liv igen. Nu kunde han se hur lång tid som gått, hur många år som gått förlorade. Det blev också tydligt att inga av hans grundproblem med trauma utretts eller lösts. Kim berättar att av alla han mött under åren inom vården är det de besvärliga patienterna, de som vägrade behandling, som klarat sig bäst. Det är de som har fungerande liv idag. 

Jag tänker på allt som kunde varit, som gått förlorat och försöker fråga Kim om sorgearbetet. 

Hur är det att se att halva ens liv slösats bort i kemisk dvala?

Hur känns det att ingen på 20 år varit tillräckligt intresserad av en för att ta bort medicinerna och möta personen istället för diagnoserna?

Men hur frågar man om en sån sak? 

Hur svarar man?

Vi tittar på varandra över bordet. Det är en ofattbar förlust. Det som skaver allra mest är att vi båda tydligt ser att det var i onödan. Kim reser sig och går och tar en kopp kaffe.

Jag önskar att det gick att spola tillbaka tiden. Det är svårt att acceptera att det inte finns något att göra, att åren är förlorade, att det är för sent för Kim. 

Psykiatrins ansvar

Psykiatrins oansvariga användande av tung medicinering i situationer när detta saknar evidens, i kombinationer som inte är beforskade, i doser som inte är motiverade, och utan tidsbegränsning, måste få ett slut. Vi talar om kemisk lobotomi, en ovärdig fortsättning på psykiatrins blodiga historia, där målet verkar vara medgörliga patienter snarare än återhämtning. Detta är helt oförenligt med de fina orden vi ständigt hör om personcentrerad vård. 

Ur askan i elden

När Kim efter 20 år skulle försöka ta tillbaka sitt liv mötte han en rad oväntade utmaningar. Det var egentligen det denna texten skulle handla om. Svenska myndigheters regelverk som inte bara motverkar återhämtning utan faktiskt strider mot mänskliga rättigheter. Det förtjänar en egen text, och vi hoppas på att snart återkomma i Vox vigor och berätta om hur Kim kom ur askan i elden. 

Text: Anna-Maria Olsson, RSMH Skåne

Foto: Privat

1 kommentar

  • Marina Sångängel

    Hej Kim
    Jag trodde jag var den enda som överlevt detta. Nu vet jag att det i alla fall är en till…
    För mig började allt när jag drabbades av ett svårt trauma 1986 när jag var 16 år. Sökte till psykiatrin som man borde… Det jag fick var mediciner och personal som visade starkt obehag om jag pratade om vad som hänt. Första recept på medicin tog jag överdos direkt. Så rullade åren på… Jag sågs som besvärlig och då var det populärt att testa alla möjliga mediciner på mig utan att sätta ut något. Trilafon fick jag under 12 års tid och jag har alltid känt på mig på senare år att jag fått skador och omgivningen har bara pratat bort det men nu har jag förstått att min dopaminproduktion blivit skadad och det hade jag ju behövt eftersom jag har svår ADHD och medhängande hjärntrötthet. Jag avgiftade mig själv från benzo eftersom jag snedtände på den och blev våldsam.
    Numera tar jag inga mediciner som triggar gamla minnen i hjärnan. Kognitiva förmågor kommer jag alltid känna som lite jobbiga eftersom jag har svårt att rensa intryck. Idag bor jag i gruppbostad sedan 4 år och är självskadefri sedan 3 år.
    Detta måste ju omgivningen få veta men hur får vi dem att lyssna? Evidens finns ju ingen eftersom det inte tillräckligt många som har överlevt och om det skulle vara så skulle det till en mycket modig forskare för att gräva i det. Jag försöker gå vidare men det är svårt eftersom ingen vill ta ansvar och därmed tar ingen lärdom. Jag fasar faktiskt för barn som medicineras med SSRI och vad det får för konsekvenser i framtiden. Törs inte ens gissa.
    Tack för att du skriver om detta Kim. Skrivandet har varit min ventil liksom för många som varit med om liknande.

Lämna en kommentar

Relaterade artiklar