När jag var 16 år 1986 och min bror hade tagit livet av sig hamnade jag på mentalsjukhus för första gången. Det märktes tydligt hur obekvämt det var att möta min sorg. Trygghet kom från en tablettburk och en klapp på huvudet. Jag minns de röda tabletterna som lyste där i burken och den gula gräsklipparen utanför fönstret.
Sorgen stoppades undan och cirkusen kunde ta sin början.
Jag flydde till Skåne i hopp om att någon skulle se mig.
Men att fly från hur man mår går inte. Jag bodde på en folkhögskola och hade såklart mina tablettburkar med mig.
Det dröjde inte länge innan mina kompisar skjutsade mig till S:t Lars i Lund. Där blev jag en stammis under 20 års tid. 20 år som jag inte har särskilt många tydliga minnen av.
Med åren fick jag mycket erfarenhet av hur vården valde att behandla mig.
Efter 20 år kom jag tillbaka till Gotland
Vad som blivit uppenbart för mig är hur vården är så olika beroende på var man bor. Kanske måste den vara mer steril och skrämmande för att en slutenvård har fler patienter så flödet är större. Det är en teori men jag kan ha fel.
Jag har levt ett helt liv inom psykiatrin och har märkt att man måste ha tur för att få sin vilja hörd.
Jag medger att en massa år har gått och att mitt i alltihop var psykiatrireformen.
Att bo ett liv på mentalsjukhus är ju inte värdigt men alternativet var väl inte heller så genomtänkt. En enorm otrygghet skapa. Man faller mellan stolarna när alla gör det minimala de måste. Sedan är det inte deras bord längre.
För mig har det aldrig varit ett tryggt alternativ att bo ensam i en egen lägenhet. Därför blev det så att jag blev placerad på ett “mentalsjukhem” när jag var lite mer än 20.
För mig var S:t Lars alltid ett ställe där jag aldrig fick lov att opponera mig särskilt mycket. Om jag gjorde det kunde det få konsekvenser…
Ofta blev jag utsatt för hot eller tvång, ibland hot om tvång vilket har fått långtgående konsekvenser.
Nya tider
Psykiatrin på Gotland har givetvis genomgått förändringar genom åren. För mig var det lite av en chock att komma tillbaka efter alla år i Skåne. Inga golvningar längre och betydligt mindre tvång. Det var lugnt på avdelningen och personalen kändes inte längre som fiender.
Psykiatrin på Gotland fanns i gamla, slitna lokaler så en ombyggnad planerades och genomfördes. Planeringen började innan det satte igång och förhoppningarna var stora.
Psykiatrin fick tillfälliga lokaler på lasarettet. Alla såg fram emot de nya lokalerna. Personalen sken upp och var ivriga över att få vara med om att planera hur det skulle se ut. Det enda som vi visste från början var att det inte skulle byggas ut utan de befintliga lokalerna skulle vara det “skal” vi hade att förhålla oss till.
Avdelning A skulle bli en avdelning där vårdmiljön skulle vara lugnare. Där finns ett lugnt rum, ett “sinnesrum” där själva miljön inbjuder till lugn och nedvarvning. Kramfåtölj med en puff att lägga upp benen på. Lampor med vackra färger som går at styra med en fjärrkontroll. Stora perspektivfönster mot avdelningens trädgård.
Där finns ett aktivitetsrum där man kan sitta och skapa men det finns även enklare köksutrustning så att man kan baka.
Trädgården är utformad så patienterna blir motiverade att gå ut och sätta sig på många olika bänkar eller gå på en grusad gångväg.
För att slippa stress
SVI är något som på andra håll kallas brukarstyrd vård
Jag vet så pass mycket om mig själv att jag själv kan avgöra om jag behöver bli inlagd
Förut hade jag en annan typ av SVI men nu har den skräddarsytts för mig.
Hela tanken går ut på att jag slipper en massa stress och att jag hoppar över steget med jourläkare utan själv avgör när det är dags.
i sommar har vi kommit fram till att jag triggas av att sitta i väntrummet så jag får ett rum direkt och får träffa en läkare när jag landat lite.
Personcentrerad vård
Jag blir bemött för den jag är. Eftersom jag ofta återkommer har jag en individuell vårdplan som ändras fortlöpande.
Lågaffektivt bemötande gör att jag inte längre känner mig hotad och blir skuldbelagd för sådant jag inte kan rå för.
När jag blir uppvarvad blir jag motad in till rummet. Sedan stannar personal hos mig på rummet tills jag skrikit Sedan hjälper personalen mig VARLIGT i säng med mjuka händer som inte ger blåmärken.
Ingen skriker eller håller fast
FAKTA
S:t Olof
Byggdes 1937
Psykiatrin på Gotland innan ombyggda lokaler
Slitna lokaler men personalen hade en humanare syn på oss
Inga “golvningar” förekom och våld fanns inte heller längre, även om jag ibland blev fasthållen men jag kan inte beteckna det som våld eftersom de bara höll fast mig korta stunder.
Kunskaper om hur man skulle bemöta en patient som är traumatiserad var inte så utbredda. Särskilt som patienten var ung. Jag var 16 år första gången och tillhörde egentligen BUP. Men det fanns ingen avdelning för barn, så jag blev vårdad på en avdelning för vuxna. Känslan när jag kom till intaget var hur hemtrevligt det såg ut. Färger istället för långa vita sterila korridorer.
Där fanns en intagningsavdelning, en avdelning för lugnare patienter och en avdelning för oroliga patienter.
Byggdes om 2017
2 avdelningar
3 platser avsedda för barnpatienter
Efter ombyggnaden
“Sinnesrum”
Ny trädgård
Alla har enkelrum med egen toa
1 handikapprum
Digitalt larmsystem
S:t Lars
Steril miljö
Personal som inte alltid var så lämplig
Våld var vardag
2 st 4- salar
3 st dubbelrum
4 enkelrum
1 stort duschrum
2 stora toaletter (utrymmen som hade 1 dusch samt 3 toaletter varav 1 handikapptoa)
Översta våningen.
Rökbalkong.
Korridor som ett T.
Fåtöljer överallt.
Ytterdörr med frostat glas. Alltid låst.
Sa jag något som personalen inte höll med om blev det hårda tag
Text: Marina Sångängel
Foto: Privat