Ett meditativt skogsbad som minskar mängden kortisol i blodet. Så beskriver Friluftsfrämjandet vandrandet. Du hamnar efter ett tag i ett tillstånd där tankarna får flyga fritt. Jag och väninnan gick från Jönköping till Vadstena på fyra dagar.
När vi svänger runt hörnet från Örberga ser vi plötsligt tornet på Klosterkyrkan i Vadstena och en glimt av slottet. Vi har åtta kilometer kvar men vi ser målet. Nu är det ju inte målet som är meningen med vår färd utan vägen som gör mödan värd. Men ändå.
Nu har vi gått i fyra dagar och väninnans fötter är fulla med blåsor. Vi började i Jönköping på Franciskusleden och fick övernatta i Katarinagården efter att scouterna avslutat sitt Kristihimmelfärdsfirande som bestod av Tacos och knutna knopar. Vi fick varsin madrass på golvet, sov lite, kokade vår havregrynsgröt och begav oss av. Följde Vätterns strand i morgondiset men fick snart ta en liten loop kring en skjuttävling borta vid Elmia.
Vi passerar Jätten Vist; han som Winnerbäck sjunger om eller han som slängde en grästuva som blev Visingsö i Vättern för att kliva över sjön till sin fru. En gir förbi Kaxholmen och en seg uppförsbacke till Skärstad med en öppen kyrka med stämpel till vårt pilgrimspass, dricksvatten till våra flaskor och toalett. Allt man behöver när man är på pilgrimsvandring till Vadstena.
Vi kommer fram vid sjutiden på kvällen till Franciskusstugan, efter 36 kilometer. Fotsulorna värker men vi är vi gott mod. Det börjar verka som att vi kan klara av det här.
En trend för livet
Jag läser ett examensarbete från Sjuksköterskeprogrammet på Umeå Universitet. Där kommer studenterna Annica Ödling och Louise Seijsing fram till att naturpromenader har en positiv påverkan på den mentala hälsan. Stress, depression och aggressivitet minskade medan självkänsla, humör och koncentration förbättrades. Vandring har blivit en trend – speciellt under covidåren. Och många har liksom jag travat i väg till Compostella de Santiago i norra Spanien. Vi talar mycket om vandring just nu, men inte självklart i samband med psykisk hälsa, kanske mer i samband med träning och den fysiska hälsan.
I Gränna äter vi hemgjord gelato, köper polkagrisar och tittar in till André. Ni vet ingenjören med den olycksaliga luftballongen. Då har vi redan gått dagens första 15 kilometrar i 22-gradigt solgass över rapsfälten. Kontemplationen och vår medvetna närvaro blir lite svettig fast det bara är i slutet av maj. Efter 17 kilometer till letar vi febrilt efter nyckel till Stava Missionshus innan vi når en ansvarig per telefon som kan lotsa oss. Plåster på skavsåren, mat, tvagning. Vi lägger oss halv nio på kvällen.
Bekymmerslösheten befriar
En pilgrims vandring har fått sju nyckelord formulerade av prästen Hans-Erik Lindström: Frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet och delande. Och just bekymmerslösheten tror jag är extra viktig för den mentala återhämtningen. Bara efter några dagars vandring hamnar du i en värld där du bara sätter den ena foten framför den andra. Grusvägar, åkrar, vattendrag, kor, myggor…
Var kan man fylla vattenflaskan, sitter ryggsäcken rätt, myggbett, skavsår… Enkla bekymmer kommer mycket nära och blir din vardag. Förhoppningsvis får du större bekymmer lite på avstånd och kanske ser du det stora problemet på ett nytt sätt.
”De flesta former av friluftsliv betyder fysisk aktivitet, som i sig har många positiva hälsoeffekter på både kropp och själ/…/Flera undersökningar visar att vi mår bra av friluftsliv, där naturkontakten främjar både den fysiska och psykiska hälsan. Att vara ute i naturen kan till exempel medföra minskad stress, stärkt kognitiv förmåga och förbättrad psykisk hälsa.”, skriver Folkhälsomyndigheten på sin hemsida. Jag tänker att tröskeln för den med psykisk ohälsa kan var hög. Att gå. Att gå ut. Att gå ut i naturen. Kanske speciellt för dem som i likhet med mig lever i en storstad. Själv gjorde jag min första långvandring innan jag drabbades av psykisk ohälsa. En vandring på andra sidan jorden, i Nepal 1992.
”Vi mår bra av friluftsliv”
Den tredje dagen blir den kortaste. Vi stannar till i Ödeshög. Där finns en mataffär och vi sätter oss i solskenet på torget och äter lunch. Vi stämplar våra pilgrimspass i kyrkan, går på toaletten och fyller vattenflaskorna. Redan före tre är vi framme hos Lasse i Hästholmen efter att ha studerat hällristningar på väg till hamnen. Han lånar ut två bäddar på sin skuta John Jennings för natten. I servicehuset finns det en dusch. Dusch har vi inte sett på tre dygn. Men jag måste ju få simma i Vättern först. Frystorkat till middag och ner i varsin koj. Tänk – nästan som en riktig säng.
Dämpar depression och ångest
Forskaren Ingemar Norling skriver i en forskningsrapport från Sahlgrenska om Rekreation och psykisk hälsa i sin sammanfattning bland annat att: Fysisk aktivitet ger mycket goda resultat när det gäller stresshantering och avspänning. Viktigt är då att aktiviteten har egenkontroll, inte är tävlingsinriktad och gärna innehåller rytmiska inslag. När det gäller äventyr och utmaningar som camping och kanotfärder är resultaten ännu bättre. Det ger effekt på samarbete, tolerans, självkänsla och en ökad förmåga att leva oberoende, samt en sänkning av ångest och depression. Och han konstaterar att en idag omfattande forskning visar att naturbaserade aktiviteter som friluftsliv/…/är extremt främjande vid psykisk funktionsnedsättning. När jag läser detta undrar jag varför man inte tar mer fasta på det som forskningen visar på. Resurser? Kostnader? Attityder? Okunskap?
Målet i sikte
Sedan händer det. Jag har inför vår sista vandringsdag mätt fel på kartan. Fågelvägen över Omberg, som visar sig vara just det. Ett berg. Oj då. Men vackert är det. Och vi passerar Alvastra kloster i morgontimman, ser Sankte Pers nycklar i kilometrar efter lunch. Och alltid med den blå Vättern skymtande bakom bokskogen. Men 42 kilometer blir det. Och skavsår fick vi. Men vi skymtar den i fjärran: Klosterkyrkan i Vadstena. Målet är ingenting. Vägen är allallallallat, som Robert Broberg uttryckte det.
Text och foto: Maria Fornstedt
