Lägenheten i en av Stockholms södra förorter är full av saker. Saker på sängen, i och framför garderober, på spisen och diskbänken, i badrummet. Saker som blockerar och ligger i vägen. Osorterade saker – och sorterade saker. Sådant som ska säljas eller slängas, sådant som ska sparas. Viktiga saker, inte fullt lika viktiga saker. Ett halvsorterat kaos som tynger livet och livsutrymmet.
Laila bor i Farsta. Hon fick tipset om Samlarkraft från sin biståndshandläggare på Socialpsykiatrin. En blandning mellan nyfikenhet och desperation fick henne att ta kontakt med projektet. Något måste hända som kunde förändra situationen i hemmet.
Aldrig sett sig som samlare
– Jag har ju aldrig tänkt att jag går här och samlar, sammanfattar Laila situationen. Men man kallar henne samlare hos psykiatrin och inom forskningen, hoarder på engelska vilket kanske mer säger att det inte rör sig om frimärkssamlande.
– Jag har ett enormt starkt självförnekande, fastslår Laila. Som helt enkelt samlat på sig stora mängder hemma i lägenheten. Saker som hon tycker verkar bra att ha eller saker som någon annan skulle kunna ha nytta av. Det har handlat om sådant man kan använda direkt eller som går att måla, laga eller göra något av. Ett tyg till en klänning eller ett papper till ett bokomslag.
– När jag förstod att det byggde på frivillighet, då satte jag mitt hopp till Samlarkraft, berättar Laila.
– De sa massor av kloka ord på träffarna ute i Huddinge så jag satte min tillit till att något skulle hända med mig.
Ett trevligt projekt
Laila tyckte att det var jätteskönt att åka ut till Huddinge och träffa andra människor i samma situation. Men när hon kom hem gjorde hon bara det man absolut måste göra för att fullfölja projektet. Hon berättar att hon hade många andra problem just då och klarade inte av att gå helhjärtat in i projektet.
– Jag kom helt enkelt inte igång, även om jag var engagerad.
Laila kände sig efter ett tag lite skeptisk till modellen som gick ut på terapeutiska samtal i grupp tolv veckor och senare hembesök av boendestödjare i tolv veckor. Hon saknade något individuellt element i projektet kanske individuell terapi. Det var som att det saknades något:
– Men jag vet inte. Människor är ju så olika.
Laila hade haft socialpsykiatrins vanliga boendestöd i flera år när hon kom i kontakt med Samlarkraft och boendestödjarna från Samlarteamet var trevliga:
– Det kom två människor som var engagerade i mitt problem med materian, och man slapp känna sig skyldig. Dessutom kunde man koncentrera sig på just det här problemet. Men jag lyckades inte komma igång ändå och gjorde uppgifterna lite tvångsmässigt.
Under kursen fick deltagarna formulär med påståenden att gradera, såsom om prylarna påminner om andra saker som hänt, eller om personer.
– Men det är väl ganska naturligt att saker påminner om något, även bruksföremål och estetiska ting. Och man borde inte slänga saker. Man borde få böter om man slänger sådant som går att använda. Vi
kunde sluta tillverka massor av nya saker.
Förträngning av ett tillstånd
Men så tystnar Laila och börjar prata om förträngning och mentalt tunnelseende igen. Om varningsklockor och praktiska påminnelser när man vet att man har saxar, lim och gummisnoddar men måste gå ut och köpa nytt för att de inte går att hitta. Då vet man att något är fel. När man är tvungen att packa saker i lösa kassar och lådor som gör att skåp och lådor inte går att öppna. Då vet man att något är fel. När alla kartonger ligger i vägen för det man ska göra…
– Och där var ju jag egentligen för längesen. Jag vågar inte ens öppna det första städskåpet jag någonsin haft längre…
Men varför tror Laila att människor samlar?
– Jag tror att det är en inre god och sund drift egentligen. Det kommer från när man i naturen ville vara praktisk och klok. Vi är inga himmelens fåglar. Vi skulle kunna slippa sopberg om vi nyttjade det vi har, svarar Laila.
– Och egentligen är jag inte längre samlare utan någon som upprätthåller ett materiellt tillstånd nu för tiden.
Text: Maria Fornstedt.
Foto: Maria Fornstedt. (Obs! Bilden är ett montage)
Fotnot: Laila heter egentligen något annat.
Läs också: ”Stoppar man inte inflödet händer ingenting”- projekt mot samlarsyndrom