Ett liv utan ljud. Jag tänker på tonsättaren Ludwig van Beethoven. Hur kunde han komponera en sådan musik utan att kunna höra? Det är ett av tillvarons stora mänskliga mysterier. Att leva utan ljud är ett fruktansvärt handikapp. Vilket är egentligen värst – att sakna syn eller hörsel? Det går inte att jämföra. Den synskadade är ofta mer beroende av sin omgivning och att inte trampa fel utan måste få vägledning. Den tystnad som den hörselskadade lever i går inte att jämföra med något annat.
Det finns många människor som har nedsatt hörsel på ett öra. Det är ett halvt handikapp men hindrar inte att en sådan människa kan vara en alldeles utmärkt som till exempel ordförande. Jag har sett prov både på sådana människor och andra med gravt nersatt hörsel på ena örat. Kommunikationen kan bli väldigt tröttsam. Man tvingas tala med mycket hög röst och dessutom måste man ofta hela tiden upprepa allt man säger flera gånger.
Rädd för att förlora hörseln
Ibland händer det att det slår ”lock” i mina öron. Det gäller inte minst vintertid när det är kallt ute och varmt inne. Ibland blir jag rädd då, rädd för att jag skall förlora min hörsel eller kanske drabbas av tinnitus – öronsus. Betydligt fler människor än vad man tror har problem med detta. Vad beror det på? Kanske för att man i unga år upplevt mycket höga ljud från en maskin, en rockkonsert eller något annat högt ljud, som ett godståg som kan gå genom ett bostadsområde mitt i natten.
Syn och hörsel är inte självklart
Vi som har både syn och hörsel borde egentligen vara mycket mera tacksamma än vad vi i regel är. Det är inga självklarheter. Det är en stor nåd som kan leda till rik välsignelse om man på rätt sätt kan använda sina öron, sina ögon, sitt hjärta och sin begåvning.
Text: Dan E. Gustafsson
Porträtt av Dan. E. Gustafsson
Foto: Monica Atterberg
Illustration överst: Pixabay, illustratör okänd
Illustration i mitten: Lara Larina, Pixabay
Betraktelsen Liv utan ljud är tidigare publicerad i antologin “Pennglöd” som kom ut 2007.
Vox Vigor har också (postumt) publicerat en berättelse av Dan E. Gustafsson den 5 mars 2020.
