Vad innebär det att vara fångad i panikångestens fasta grepp? Att ständigt vara rädd, inte våga göra saker på egen hand? Vad är panikångest egentligen? Petra Rohrer berättar här om sina upplevelser.
Ångest är en stark oro eller rädsla som tydligt känns i kroppen. Det är obehagligt men inte farligt att ha ångest. Eftersom det känns så starkt i kroppen kan det vara svårt att förstå att det har att göra med hur man mår psykiskt. Paniksyndrom kännetecknas av återkommande ångestattacker under minst en månad och att du är så rädd för att få en ny attack att du börjar undvika vissa situationer och platser.
Omkring 10 % av befolkningen har någon gång upplevt panikattacker. Fullt utvecklat paniksyndrom ses hos 1 % av män och 2 % av kvinnor.
Debutåldern varierar – de flesta insjuknar dock någon gång mellan tonåren och 40-årsåldern, enligt Internetmedicin.se.
Du kan till exempel, enligt 1177 – vårdguiden, känna:
- ett tryck över bröstet,
- att hjärtat slår snabbt eller hårt
- att du blir torr i munnen
- att du får en klump i magen eller känner dig yr eller svag i musklerna
- En del får diarré eller måste kissa oftare än vanligt
- Svettningar
- Svårt att andas
Ångestsyndromgruppen innehåller följande diagnoser: panikångest, social ångest, GAD (generaliserad ångest) och PTSD (posttraumatiskt stressyndrom).
Min upplevelse av att få en panikattack
Att få en panikattack är som att en jättevåg av ångest sköljer över hela kroppen, hjärtat bultar allt hårdare och fortare (kan ibland förväxlas med att få en hjärtattack), det blir svårare att andas – det känns som att man kommer att kvävas, man får inte tillräckligt med luft, jag fick ofta en enorm handsvett, tankarna blir nattsvarta, övertygelsen om att jag kommer att dö blev allt starkare och det kändes som att ångesten hade mig i ett oerhört fast grepp som det var nästan omöjligt att ta sig ur.
Den ständiga skräcken
När jag var 27 eller 28 år drabbades jag för första gången av panikångest. Jag hade då ingen aning om vad det var, bara att det var fruktansvärt obehagligt och jobbigt. Jag fick oerhört svårt att andas, mycket stark hjärtklappning, svettningar, blev mycket torr i munnen m.m. Vissa gånger var panikattacken så svår att jag trodde att jag skulle dö. Efter en panikattack blev jag väldigt, väldigt utmattad och behövde mycket vila. Känslorna i samband med en panikattack är så svåra att bemästra, en mycket stark oro över att till exempel behöva lämna hemmet, att lämna tryggheten.
Att leva med den ständiga skräcken för nya panikattacker gjorde att jag till slut utvecklade ett beroende av mina benzodiazepiner som oftast används som ångestdämpande och som sömnmedel. Jag överdoserade i flera år och till slut upptäckte vården detta och remitterade mig till beroendemottagningen här i Uppsala.
Panikångesten satte sina klor i mig likt en rovfågel som griper tag i sitt byte och som vägrar släppa det. Hur jag än försökte så kunde jag inte göra mig fri från ångesten. Ångesten sköljde över mig som en jättevåg och det kändes som att jag skulle drunkna, jag kände hur hjärtat började slå allt hårdare, jag började svettas, det blev svårare att andas- det kändes som att jag skulle kvävas. Panikångest kommer alltid utan förvarning, plötsligt finns den bara där och jag förstod inte varför.
Panikångesten ledde till isolering
För mig innebar panikångesten att jag blev som ett litet barn igen. Jag blev mycket beroende av andra människors stöd och hjälp, förlorade min självständighet och hela mitt liv blev oerhört begränsat. Panikångesten gjorde att jag isolerade mig hemma. Jag kunde inte åka buss eller tåg ensam, inte gå in i affärer och handla utan sällskap, inte vara ensam hemma, inte heller kunde jag äta när jag var ensam.
Ilskan som en drivkraft och andra strategier
En strategi som faktiskt hjälpte mig att hantera min situation då jag blev less på att sitta hemma isolerad, var ilskan. Det var ilskan som till slut fick mig att söka vård och stöd. En annan strategi var att lära mig magandning, vilket är viktigt just när man lider av panikångest. En tredje strategi var det jag brukar kalla för ”pälsterapi”, det vill säga att använda sitt husdjur- i mitt fall en katt- för att lära sig slappna av. Ytterligare en strategi som jag har använt är mindfulness. När man har mycket ångest så är man ständigt orolig för vad som ska hända imorgon, i nästa vecka och så vidare. Att lära sig vara i nuet som mindfulness lär ut, gör att ångesten minskar betydligt. Dock krävs det en del träning. Avslappningsövningar till skön och lugnande musik har också hjälpt mig. Jag önskar att vården kunde erbjuda lite alternativa behandlingar för personer med ångestproblematik- inte bara mediciner, även om man behöver det också för att få vardagen att fungera.
Uppsala Ångestsyndromsällskap ÅSS
Att hitta en förening där man kan träffa andra som har liknande erfarenheter och som verkligen vet hur det är att leva med någon form av psykisk ohälsa gjorde i alla fall mig gott. 2007 hittade jag Uppsala Ångestsyndromsällskap – ÅSS – och kände direkt en stark tillhörighet och gemenskap samt acceptans som blev viktig för mig. År 2009 blev jag aktiv i föreningen – kände att jag ville ge något.
Text: Petra Rohrer
Foto: Göran Holm
