Kultur

En bild som bara existerar

Det kan ofta kännas som att allt jag någonsin har varit är dött eller borta.
Jag varken vill eller kan leta efter mej själv just då.
Jag finns ju inte till här ändå ….
Och varför känner jag ens så ?
Jag har lyssnat för mycket till andras ord.
Tagit till mej.
Tagit åt mej.
Jag har gjort andras förväntan av mej till min egen verklighet.
Jag har kvävt min egen stämma och inte lyssnat till min egen identitet.
Det är jag som har dödat mej själv.
Att leva upp till någon som inte existerar.
Bara imiterar.
En bild av en människa.
En personlighet.
En omöjlighet !
Jag bryter mej loss gång efter annan ur de bojor som hållit mej kvar.
Jag springer för livet.
Mot vad som kan finnas kvar.
Av mej.
Jag enkelt komplicerade tjej.
Jag har lärt mej nåt (igen).
Men.
Jag kommer helt säkert att påverkas starkt igen av min omgivning och vardag.
Jag tar åt mej och vill till viljes – sån är jag.
Om det så betyder att jag bleknar bort här.
Så syns det först när inget finns kvar där.
Jag tas ifrån min identitet.
Och det värsta är väl att jag redan vet.
Hur öppet sårbar jag är.
Påverkbar.
Lojal i dessa falska spel.
Och ärlig.
Tillitsfull.
Och där nånstans ramlar jag omkull.
Faller bruten ner.
Längst ner på den lägsta nivån.
Där hittar jag mej död.
Livegen.
Lurad.
Där finner jag min styrka att återta mitt liv.
En tro på att jag kan.
Och en önskan att jag håller.
För vem bär mej när jag inte håller ?
Jag måste lära mej att lita till min egen tro.
Att höja rösten om ingen lyssnar och sätta ner foten där jag vill stanna att växa.
För att jag kan.
Och för att jag är bra.
Den övertygelsen är bra att ha.
Jag vill bara känna att jag duger som jag är.
Och att jag inte måste leva såsom andra lär.
Jag finns.
Alltså är jag.
Varenda dag.
Unik.

Text och illustrationer: Ylva Kristina Larsson

Lämna en kommentar

Relaterade artiklar

En bild som bara existerar