Jag kallar det glashuset<\/p>\n
psykiatrins hus i Uppsala.<\/p>\n
Ser ut som en finlandsf\u00e4rja \u00e4ven,<\/p>\n
ett m\u00e4rkligt bygge ….<\/p>\n
En byggnad som v\u00e4cker \u00e5ngest<\/p>\n
obehag<\/p>\n
rysningar.<\/p>\n
Minns inte riktigt hur m\u00e5nga g\u00e5nger jag varit inlagd d\u00e4r.<\/p>\n
P\u00e5 gott och ont fr\u00e5ntagen min frihet.<\/p>\n
Planerade och akuta inl\u00e4ggningar<\/p>\n
suicidprevention<\/p>\n
medicinjusteringar<\/p>\n
allm\u00e4nt omh\u00e4ndertagande min integritet.<\/p>\n
En annorlunda v\u00e4rld<\/p>\n
sluten<\/p>\n
avsk\u00e4rmad<\/p>\n
l\u00e5st v\u00e4rld fr\u00e5n vardagen.<\/p>\n
Det ger mej b\u00e5de bra och d\u00e5liga minnen,<\/p>\n
d\u00e5 jag genom \u00e5ren spenderat flera \u00e5r sammanlagt inom dessa slutna v\u00e4ggar.<\/p>\n
Ensam i ett gr\u00f6nm\u00e5lat, kalt rum
\nligger jag p\u00e5 en sjukhuss\u00e4ng.
\nJag ska \u00e5terh\u00e4mtas
\nmen k\u00e4nner mej s\u00e4mre \u00e4n n\u00e5nsin.
\nFull av tankar och \u00e4nd\u00e5 s\u00e5 tom
\nv\u00e4ntar ut tiden att g\u00e5
\ndagarna att avl\u00f6sa varann.
\nDet h\u00e4nder inte mycket p\u00e5 ”d\u00e5rarnas hotell”,
\njust ingen som ens fr\u00e5gar hur jag m\u00e5r,
\nfast\u00e4n det \u00e4r m\u00e5endet som ju behandlas ….
\nSammanbiten
\nmen m\u00e5ll\u00f6s.
\nFinner inga ord f\u00f6r hur det \u00e4r
\natt vara inlagd h\u00e4r.
\nOm hade en fysisk \u00e5komma vore det enklare.
\nD\u00e5 kan tas prover att finna fel
\ngips att st\u00f6dja ett brutet ben.
\nFramtidsprognoser.
\nH\u00e4r \u00e4r allting ovisst
\noch det \u00e4r ett evigt experimenterande med olika l\u00e4kemedel.
\nMed lite tur kanske ordinationen passar mej,
\nkanske tr\u00e4ffar l\u00e4karen r\u00e4tt
\ni mitt innersta kaos
\noch k\u00e4nslans labyrint.
\nHittar jag ut \u00e4ven denna g\u00e5ng,
\neller finner jag bara \u00e5terv\u00e4ndsgr\u00e4nder vart\u00e4n jag g\u00e5r ?
\nIngenting \u00e4r s\u00e4kert
\nmin mentala h\u00e4lsa st\u00e5r p\u00e5 spel
\ni h\u00e4nderna p\u00e5 proffessionen
\nsom ju \u00e4r utbildade att v\u00e5rda sj\u00e4lar.
\nKan av erfarenhet p\u00e5st\u00e5 att alla inte \u00e4r \u00e4mnade detta arbete att utf\u00f6ra,
\nmen m\u00e5nga \u00e4r och g\u00f6r sitt b\u00e4sta.
\nHur v\u00e5rdar man en sj\u00e4l ?
\nFinns det n\u00e5got s\u00e4tt att n\u00e5 in i mej och se ?
\nF\u00f6rklarar efter b\u00e4sta f\u00f6rm\u00e5ga
\ndet jag alls inte f\u00f6rst\u00e5r.
\nSamarbetar.
\nM\u00e5ste g\u00e5 in i ett arbetslag
\natt laga min person.
\nOm vore l\u00e4tt och kunde ta p\u00e5 problemet,
\nmen det \u00e4r en g\u00e5ta.
\nEn rysk roulette med mitt liv som insats.
\nG\u00e5r det att fixa mej ?<\/p>\n
Bes\u00f6kstid \u00e4r n\u00e5got jag b\u00e5de ser fram emot och fasar f\u00f6r.<\/p>\n
Inte alltid jag orkar sitta uppr\u00e4tt och ta emot n\u00e5gon,<\/p>\n
men kan heller inte neka de som ju vill se mej.<\/p>\n
Se att jag m\u00e5r bra ….<\/p>\n
Jag m\u00e5r inte bra !<\/p>\n
Men det kan jag varken s\u00e4ga eller visa upp,<\/p>\n
det g\u00f6r omgivningen ledsna.<\/p>\n
De blir ledsna och vill bli f\u00f6rs\u00e4krade av att se mej,<\/p>\n
jag f\u00f6rtvivlade sj\u00e4l inom slutenv\u00e5rden.<\/p>\n
F\u00f6rv\u00e4ntas i tyst samr\u00e5d att tr\u00f6sta deras oro<\/p>\n
s\u00e4ga jag m\u00e5r bra och att jag snart f\u00e5r skrivas ut.<\/p>\n
Det \u00e4r s\u00e5 det fungerar<\/p>\n
oss m\u00e4nniskor emellan<\/p>\n
i min tillvaro.<\/p>\n
S\u00e5 ingen kan p\u00e5st\u00e5 jag inte \u00e4r stark,<\/p>\n
d\u00e5 jag orkar b\u00e4ra b\u00e5de min egen s\u00e5rbarhet samt andras oro i denna m\u00e4rkliga tillvaro<\/p>\n
i ett glashus.<\/p>\n
De tankar som ju ofta cirkulerar i min karusell<\/p>\n
\u00e4r om jag orkar till n\u00e4sta dag.<\/p>\n
M\u00e5nga h\u00e4vdar att sj\u00e4lvmord \u00e4r egoistisk handling,<\/p>\n
jag kan inte h\u00e5lla med.<\/p>\n
Klart att jag ox\u00e5 vill leva,<\/p>\n
men n\u00e4r jag inte kan d\u00e5 ?<\/p>\n
N\u00e4r hoppet \u00e4r borta att n\u00e5nsin \u00e5terf\u00e5 styrkan,<\/p>\n
\u00e4r jag d\u00e5 egoistisk som inte har f\u00f6rm\u00e5gan ?<\/p>\n
Den fattas mej ju,<\/p>\n
st\u00e5r ingenstans att finna.<\/p>\n
Min psykiska s\u00e5rbarhet \u00e4r krossad,<\/p>\n
och den framtid \u00e4mnad f\u00f6r mej<\/p>\n
tog slut ig\u00e5r ….<\/p>\n
Men jag har inte r\u00e4tten att sj\u00e4lv best\u00e4mma,<\/p>\n
inte makten att avg\u00f6ra,<\/p>\n
s\u00e5 jag pinar mej igenom n\u00e5gra dagar, n\u00e5n vecka som blir m\u00e5nader och \u00e5r.<\/p>\n
Att \u00e5ter finna gnistan<\/p>\n
som t\u00e4nder livets hopp.<\/p>\n
<\/p>\n
Text: Ylva Larsson<\/p>\n
Foto: Monica Atterberg<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
Jag kallar det glashuset psykiatrins hus i Uppsala. Ser ut som en finlandsf\u00e4rja \u00e4ven, ett m\u00e4rkligt bygge …. En byggnad som v\u00e4cker \u00e5ngest obehag rysningar. Minns inte riktigt hur m\u00e5nga […]<\/p>\n","protected":false},"author":6,"featured_media":692,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_acf_changed":false,"footnotes":""},"categories":[7],"tags":[],"acf":[],"yoast_head":"\n