Debatt

Att skapa ett psykfall del 2: Den sjuka arbetsmarknaden

Att etablera sig på arbetsmarknaden på värdiga villkor är ofta knepigt om man bryter funktionsnormen. Mina erfarenheter är allt annat än bra. Jag har haft mycket otur och har även känt väldigt mycket skam inför det. Att felet skulle vara mitt eget. Med tiden har jag dock förstått att det inte är mitt fel, även om självkänslan såklart är påverkad. 

Jag tog mina första stapplande steg i arbetslivet ”på riktigt” i gymnasiet. Jag hade ju såklart varit ute tidigare i skolan på kortare praktiker och det hade gått bra tyckte jag och de andra inblandade då. Men nu var det mer seriöst, nu var det meningen att vi elever skulle etablera arbetsgivarkontakter för framtiden. Det var också nu som jag stötte på patrull på olika sätt. Blev varse att arbetsmarknaden inte var lika öppen för mig som för alla andra. Jag gick Handel- och administrationsprogrammet. Det var inte mitt förstahandsval, men jag kom i alla fall in där och de flesta ämnena var faktiskt intressanta. 

Gå varandra på nerverna?

I tredje ring skulle vi göra praktik på en arbetsplats två dagar i veckan. Min första plats var på en klädbutik. Jag hade aldrig jobbat inom det tidigare men tyckte att jag lärde mig så sakteliga. Det var klart att jag var lite tafatt i början. Men jag tyckte det var kul och tänkte att jag med tiden skulle få rutin. Men den tiden fick jag aldrig. När jag hade möte med läraren och chefen sa chefen att jag inte kunde vara kvar för att ”vi förmodligen skulle gå varandra på nerverna i julhandeln”. Jag fattade inte då exakt vad hon menade, men anade att det handlade om att jag var för långsam och att hon inte trodde att jag skulle klara ökade krav. Så det var bara att lomma hem. 

Vi hittade en praktikplats på ett arkiv. Jag tyckte det var kul och inte ett så svårt jobb, men kunde inte vara där så länge. Så efter några veckor fick jag byta igen. Jag minns inte exakt alla turer men jag var i mataffär under våren i alla fall. Roligt att få komma tillbaka till en butik och liksom kunna ta ”revansch” på dem som inte trodde att jag skulle klara det. Det gick bra där och jag kom in i gänget. Men av någon anledning som ingen berättade, kunde jag inte vara kvar där heller. Veckorna innan studenten gjorde jag ingen praktik över huvud taget. Mitt första och enda sommarjobb hade jag i två veckor. Det var genom Länsarbetsnämnden.  

Bättre i storstaden?  

Redan andra dagen jag bodde i Stockholm gick jag till Arbetsförmedlingen. Då hade jag ingen utbildning värd namnet så jag sökte nästan uteslutande jobb inom telefonförsäljning, för det var lätt att få hade jag hört. Men jag fick inte napp någonstans. Jag kom i alla fall in i det förlovade systemet, började på datortek för deltagare med funktionsnedsättning. Det låg långt från där jag bodde, men dit skulle jag! Sedan fick jag praktik på ett hunddagis som drevs som en Samhall-liknande verksamhet. Arbetsförhållandena där var allmänt dåliga, det var mer som ett dagis för dem som jobbade där och de hade konstiga regler. Vi praktikanter fick till exempel inte ta ut hundarna själva när de behövde ut och göra sina behov. Men personalen var ofta upptagna med att till exempel stå i något hörn och röka. Så det var ju bara att ta ut en hund när den var nödig. Annars gjorde den det inomhus och då blev de arga på hunden. Ibland hände det att jag kom bort från de andra under våra hundpromenader. Då fick jag skulden för det. När en hund rymde ville de skicka iväg mig ensam att leta efter den. 

De hittade fel i allt

Jag började istället på en administrativ verksamhet inom koncernen, men där fick jag också sluta för att jag gjorde några små misstag. Det kändes överlag som att de inte var det minsta toleranta med att saker kunde ta längre tid eller att man gjorde misstag, trots att det var arbete anpassat för människor med olika funktionaliteter. Så jag sökte en utbildning inom hotell- och konferensservice. Där fick jag också problem med praktiken. Vi skulle inte leta själva, utan fylla i ett formulär med önskemål, som lärarna sedan skulle leta plats utefter. Läraren sa ”vi har inte hittat något hotell som vill ta emot dig”. De försökte hjälpa mig på olika sätt men jag kände väldigt tydligt att de var skeptiska. Mitt självförtroende sjönk, men jag lyckades ändå hitta ett hotell själv till slut. Men där hittade de fel i allt jag gjorde, jag fick inte svara i telefon och de skickade hem mig för att ”det inte fanns något att göra”. Senare fick jag höra att hotellet användes som bordell, vilket förklarade en del. Jag sökte några hotelljobb efter det utan att få napp. Så min karriär inom hotellbranschen tog alltså slut innan den ens börjat.  

”Vi vet inte vad vi ska göra med dig”

Så fick jag via Arbetsförmedlingen veta att de sökte synskadade guider till en utställning. Jag sökte och fick jobbet. Min närmsta chef var dock emot att jag skulle jobba där på grund av  min rörelsenedsättning. Så i princip från dag ett var hon på mig om allt. Hon kritiserade mig för minsta lilla, påpekade fel på allt jag gjorde, hittade på att jag hade sagt och gjort saker som inte var sant. Hon fifflade med schemat en dag så att jag inte hade någon bestämd station att vara på. När jag tog upp detta på personalmötet gjorde hon ner mig inför alla. Hon sa ”vi vet tyvärr inte vad vi ska göra med dig”. Jag grät hela vägen hem men ingen tog mitt parti. 

Jag tror alla var lite rädda för chefen och så ville ingen riskera sitt jobb. Dagen efter sjukskrev jag mig, men efter ett hårt pass på gymmet bestämde jag mig för att hon inte skulle knäcka mig. Dagen efter var jag tillbaka och då var hon en helt annan person mot mig. Hon lät mig jobba som värdinna. Jag gjorde ett bra pass, det tyckte alla. Utom chefen då. Samma visa upprepade sig igen, hon hittade massa fel, som att jag sagt ett engelskt ord felaktigt. Då slutade jag där. Eftersom projekttiden var spikad och lönebidraget utbetalt så hade jag min anställning tiden ut, men på museets kontor. En improviserad lösning ”för att jag skulle ha något att göra”. Tillgänglighetskonsult hette det, men det var inte särskilt seriöst. Den sommaren tog jag antidepressiv medicin för första gången. 

Började på Fountain house

Via arbetsmarknadsprogram (för synskadade) som inte ledde någonstans och arbetsförmedlare som såg ner på mig fick jag nog. Jag var psykiskt slutkörd. Jag sa hej då till Arbetsförnedringen och gick till Försäkringskassan, ansökte om hel aktivitetsersättning. Det var en enkel match på den tiden. I början var det skönt att få pengar utan att behöva prestera något, men snart blev jag rastlös. Jag längtade efter att utbilda mig till något kul. Jag var en vilsen själ, men jag hade mina intressen och drömmar. Teater eller musik. Jag drömde om att bli skådespelare. Men efter en audition till en kurs grusades den drömmen. En lärare gjorde klart för mig att såna som jag inte kunde bli skådespelare.

Samtidigt blev jag mer psykiskt sjuk. Men jag tycker inte att jag fick ett särskilt bra bemötande på öppenpsykiatrin. Deras kunskap om psykisk sjukdom i kombination med annan funktionsnedsättning var inte så bra. Men jag hittade ett aktivitetshus som heter Fountain house och där började jag direkt. Första sommaren var det väldigt upp och ner med måendet och jag tyckte att några av de andra deltagarna behandlade mig märkligt på grund av mina fysiska funktionsnedsättningar. 

Jag började på en sångkurs och där kände jag mig inte annorlunda. Så jag började må bättre och ville prova att arbeta igen. På en konferensanläggning jag praktiserade på var de jättenöjda med mig sa de men vågade inte anställa mig. På en provanställning visade det sig att de inte alls var nöjda med mig men de sa det inte till mig utan till min arbetsförmedlare. Jag fick ingen möjlighet att bemöta det. Dessutom inträffade en tragedi som gjorde de anställda ännu mer sammansvetsade och mig utanför. Så jag drog mig ofta undan dem på rasterna. Då hette det att jag hade samarbetsproblem. 

Hamnade i missbruk

Jag försökte etablera mig som föreläsare i eget företag. Under denna period hamnade mitt psykiska mående återigen i botten. Jag drack extremt mycket alkohol och tog en del falska nätdroger. Dessutom skadade jag mig själv på andra sätt. Jag använde liksom mitt företag som en ”livlina”, en anledning att inte bara lägga mig ner och dö. Men jag hade aldrig kunnat leva på det. Så det var tur att jag kunde ha kvar min sjukersättning. Men 2009 blev jag, som så många andra, utförsäkrade. Jag tyckte det var bra, för då hade jag en anledning att ta tag i mig själv och min framtid på allvar. Och jag kom till ett jättebra rehabiliteringsföretag, där fokus var på mig som individ mer, samtidigt som vi gjorde gruppaktiviteter. Man hade stora möjligheter att individanpassa veckoaktiviteterna och bara vara med på det man ville och orkade själv. De såg också till helheten och de hade en helt annan förståelse för ens psykiska mående än jag  tidigare upplevt. Jag började bli hel igen.”

Självförtroendet sjönk av dåligt bemötande

Jag praktiserade i några månader i ett projekt och trots att de visste vad jag klarade av blev det en lönebidragsanställning igen. De lyckades få en utvecklingsanställning på mig trots att det inte var relevant i just mitt fall men då får arbetsgivaren mer pengar. Min lön var väldigt låg. Projektledaren sa att jag skulle vara glad över att jag hade en sån anställning annars skulle de ha jättehöga krav på mig. Det gjorde ont som en pisksnärt. Mitt självförtroende sjönk där. Men jag bestämde mig trots allt för att kämpa på där och bevisa att jag kunde vara lönsam av egen kraft, att man kunde ställa krav på mig.

När vi startade en likadan verksamhet på ett annat ställe blev jag helt annorlunda behandlad. Från att ha fått en massa ansvar och mina åsikter och förslag var värdefulla och gjorde succé när de användes, blev jag behandlad som en dammtrasa. Jag fick till exempel inte åka med på en mässa med motiveringen att det var för dyrt, trots att jag var lönebidragsanställd. Efter några månader blev jag uppsagd på grund av arbetsbrist, och jag undrar om inte det var planerat från början. 

Jag är lönsam

Alla turer och allt jobbigt jag fått utstå i arbetslivet har satt djupa spår. Jag har även skaffat mig väldigt bra erfarenheter – men samtidigt har dessa också varit på högst tillfällig basis, och jag har hamnat tillbaka i arbetslösheten igen efter varje gång. Så hur ska jag finna min rätta väg? Vad är jag och min kunskap värd på arbetsmarknaden? Hur ska man kunna lita på dem som säger att man är bra på det man gör? Jag vet att jag är lönsam på riktigt, av min egen kraft och kompetens. Men det är en STOR utmaning att få arbetsgivare att se det! 

Mitt psykiska mående har generellt blivit allt bättre de senaste åren. Samtidigt krävs det inte så mycket för att jag ska falla ner i det svarta hålet. På grund av att jag är verbal och utåt sett ger intrycket av att vara en stark människa som inte ger upp i första taget, tror jag att många tänker att jag inte tar så illa vid mig som jag faktiskt gör. Och då har jag inte heller kunnat prata med någon om det. Jag har upplevt att de bagatelliserat mina reaktioner och tycker att jag överdriver, även om de inte uttryckt det exakt så. Men jag blev faktiskt mer eller mindre utskälld en gång, när jag tackade nej till en arbetsträning hos en person för att det inte kändes rätt i magen. Min ekonomi, såväl som mitt psyke, har tagit mycket stryk av allt som hänt. Jag har gjort en hel del dåliga affärer och gått in i till exempel MLM-företag (även kallat pyramidförsäljning) i hopp om att kunna tjäna pengar. 

Går drömutbildningen

Jag började slutligen plugga på universitetet. På min drömutbildning. Hälsa och rehabilitering i arbetslivet. Jag valde den för att jag vill arbeta med det orättvisa rehabiliteringssystemet, funkofobin på arbetsmarknaden och en hållbar arbetsmarknad. Men det som hände då var att jag hamnade mellan stolarna i välfärdssystemet förra sommaren. Och det verkar väldigt svårt att få jobb inom det ämne  jag pluggar inom, också för ”en sån som mig”. Det tycker jag är konstigt. De borde skrika efter en medarbetare med mina erfarenheter. Men tydligen inte. Under studietiden har jag kämpat med utmattning, ångest och omgivningens skepsis. Men jag har en stark drivkraft i att jag vill vara med och förändra  samhället och förebygga ohälsa. Mina klasskompisar och lärare har också varit oerhört stöttande och peppande och gång på gång påmint mig om att jag är viktig. Det gör att jag orkar fortsätta kämpa.  

Text: Linda Åkesson 

Läs även Lindas första del av Att skapa ett psykfall här.

Linda är med i uttagningen till Lyssnarnas sommarvärd 2023 i Sveriges radio P1. Omröstningen är öppen till och med den 14 maj. Hör henne här.

Lämna en kommentar

Relaterade artiklar

Linda Åkesson:
Att skapa ett psykfall del 2: Den sjuka arbetsmarknaden