Ett rykte spred sig i skolan om att jag var utvecklingsstörd och borde gå i särskola. Det var mamman till en av klassens populära flickor som hittat på det. Snart ”visste” hela klassen det, och en kvinna som jobbade på skolan (dock inte med mig) såg till att ryktet hölls vid liv.
Jag minns inte alla detaljer runt detta för jag fick inte själv veta det förrän senare. I alla fall, på den tiden sa man fortfarande ”utvecklingsstörd” och drev gärna med dem. Särskoleeleverna satt vid egna bord längst bak i matsalen för de var inte som andra barn. Jag skildes också från klassen på olika sätt; jag fick sitta avskilt med mina hjälpmedel, gå före, ha gympa enskilt med egen lärare. I ettan blev jag tvungen att stå ensam i skolan med elevassistenten och vänta på bussen.
Min kamp mot mobbning och psykisk ohälsa tar sin början vid 80-talets mitt. Jag var sen att gå på mina ben men tidig med att utveckla mitt verbala språk. Tidigt förstod jag att det var ”något” med mig, men inte varför andra tittade, pekade, härmade och skrattade åt mig. Jag hade några kompisar som jag lekte med nästan varje dag. Bland dem kände jag mig som vilken unge som helst, tills en dag när pappa undervisade dem om min synskada. Då blev de mer som mina fångvaktare än vänner när vi var ute, vilket skapade konflikter mellan oss. De visste ju inte hur de borde göra, vi var barn och barn gör som vuxna säger.
Ingen dementerade ryktet
När jag föddes fick jag en lindrig cp-skada som påverkar mina ben, min balans och synen. Att intelligensen var intakt rådde det aldrig något tvivel om, så att jag inte skulle gå i annat än en vanlig klass var självklart. Hålan jag bodde i var så liten att alla kände alla, och den som avvek på något sätt skulle minsann veta om det! Jag fick tidigt lära mig att det var bäst att uppföra sig så normalt som möjligt och inte göra något som stack ut, för då skulle alla tro att jag var utvecklingsstörd. De vuxna runt mig, inklusive mina föräldrar, visste hela tiden om det här ryktet om mig men ingen av dem gjorde något för att dementera det. Istället fick jag själv ställa mig inför klassen i sexan och dementera.
Jag kände det som att alla tyckte att det var mitt eget fel att jag var mobbad och uttittad. Att jag liksom behövde försvara min rätt att bli sedd som vilket barn som helst, då detta inte var självklart. Jag skakade ofta på huvudet, vilket jag fick höra var onormalt. Det drog blickarna till sig och gjorde att jag såg dum ut. Jag fick höra att det var ovanligt att någon med så pass bra syn hade så kallade blindismer. Det gjorde att jag skämdes ännu mer. Så jag strävade alltid efter att vara bra. Få alla rätt. Så fick jag en utdragen förkylning som satte sig på hörseln. Jag som annars var duktig i skolan, hängde plötsligt inte med riktigt. Då skickades jag på hjärnundersökning för de trodde att jag hade något fel där. Skämmas igen. Pinsamt. Igen. Konstig. Igen. Jag ljög om var jag hade varit den där dagen.
Ansvaret lades på mig
Mobbningen eskalerade och det hände att de slog mig eller var riktigt grymma på andra sätt. Detta höll jag självklart inom mig eftersom jag hade fått lära mig att skämmas för den jag var. Ingen skulle hjälpa mig ändå. Jag isolerade mig så mycket som möjligt från de andra och skapade låtsasvänner som jag pratade med. Och då blev jag förstås ännu mer konstig. Jag åkte på sommarläger där alla hade rörelsenedsättning och även där blev jag grymt mobbad. Jag passade tydligen inte in nånstans. En dag i nian fick jag nog, gick in på skoltoaletten med en tändare och tuttade på en handduk. Trots att jag till slut erkände vad jag hade gjort, trodde ingen mig. Nej, enligt dem hade jag rökt på toan och råkat aska på handduken. Jag var ju syyynskaaaadad. Ingen ville ta in och förstå att jag faktiskt velat tutta på hela skolan för att jag hatade den och alla där. Ingen såg mitt rop på hjälp. Det var bara att härda ut och hitta strategier för att överleva tills skolan tog slut.
Alla hade stenkoll
Efter nian åkte jag till Södertälje för att gå en ettårig preparandkurs för synskadade. Jag trivdes inte så bra med de andra i gruppen. De hängde mest framför tv:n och jag ville utforska storstaden. Jag åkte ofta in till Stockholm själv. Jag funderade också mycket över min sexualitet då och besökte Stockholms gayklubbar. Det sågs verkligen inte med blida ögon från någon. Dessutom problematiserades det ytterligare eftersom jag var fysiskt annorlunda. Inte kunde jag gå och bli homosexuell då också, det var bara för mycket! De andra tjejerna var rädda för mig och tyckte att jag hängde efter dem. Till slut fick jag inte bo i elevhemmet utan hos en fosterfamilj. På vårterminen lät de mig flytta tillbaka, men alla hade stenkoll på mig och rapporterade mina minsta steg till lärarna. Det var absurt. Jag hade slutat åka in till stan. Istället hängde jag på biblioteket eller med andra elever på skolan.
Jag gick gymnasiet hemma i byn och i början kändes det bra med klassen. Men så gick de ifrån mig ute och när jag berättade det hemma fick jag höra ”har det skitit sig igen nu?!”. Skuld och skamkänslor igen alltså. Det var bara att bita ihop och ta till överlevnadsstrategier igen. Jag blev punkare och sedan vegan. Vilket några tjejer i klassen retade mig för. Senare när jag började på folkhögskola la jag mig till med en tuff attityd och var nog rätt odräglig. Men jag hade massa kompisar i Göteborg. Ändå flyttade jag till Stockholm för att jag tyckte bättre om den staden.
Från dag ett började jag kämpa med att etablera mig, skaffa vänner och finna min plats. En resa kantad av ensamhet, depression, ätstörning, ångest, psykos, självskadebeteende, missbruk och utmattningssyndrom.
“Håll dig till din sort”
Jag har dejtat en hel del genom åren eftersom jag precis som alla andra drömmer om att träffa någon att dela livet med. Men jag blev alltför ofta diskriminerad även där. Jag hade dejter som ghostade mig (”försvann” utan ett ord, reds anm.) när jag berättade om mina funktionsnedsättningar. Om jag inte berättade innan dejten, fick jag oftast stå och vänta på någon som aldrig dök upp och inte svarade i mobilen när jag ringde upp. För de hade sett mig och då ville de inte träffa mig längre. Jag fick också höra att en sån som jag inte skulle dejta på en allmän dejtingsida, för det fanns ju speciella sidor för såna där handikappade. “Håll dig till din egen sort”, typ. En “vanlig” kille som jag var ihop med framställde sig själv som värsta hjälten för att han ville vara ihop med någon som var som jag, och jag hade sex med honom mot min vilja. För att visa min tacksamhet.
Detsamma hände när jag försökte hitta nya vänner. Jag lade ut och svarade på kontaktannonser om vänner från tidningar och internetsajter. Detta var långt innan facebook och Instagram, så man hängde på olika slutna forum där medlemmarna antingen delade ens intressen eller hade olika funktionsnedsättningar. Jag ville inte begränsa mig till att bara vara på sidor för funkispersoner, utan jag tyckte att jag hade rätt att vara var som helst och kunna hitta vänner som i första hand delade mina intressen och så.
Tröttade ut och triggade varann
Ganska snart blev jag dock varse att det inte var så enkelt för mig att välja. De flesta som inte hade någon egen funktionsnedsättning ville inte vara vän med mig, och de som ville det var oftast sådana som liksom jag var psykiskt sköra och ensamma. Vi blev beroende av varann på ett destruktivt sätt, tröttade ut varann, triggade varann. Jag träffade väldigt många skumma typer som först verkade vettiga, men efter hand fick de mig att må dåligt. De utnyttjade mig på olika sätt. Stal från mig. Tog all min energi. De såg väl att jag var ensam och desperat efter kompisar. Ett lätt offer.
Det närmaste Facebook man kunde komma var sajten Lunarstorm. Där fanns alla möjliga typer och jag lärde känna en hel del trevliga personer där, men det fanns också oerhört mycket mobbning. Jag fick massor av hatkommentarer för min profilbild. Alla hade en offentlig gästbok där folk skrev, och min kunde prydas av inlägg som “hur många groggar drack du innan fotograferingen då?” eller “fan vad sned du är”. Syftat till att jag skelar med ögonen. Det fanns också en sida som hette Snyggast.com där man kunde lägga upp bilder på sig själv och så fick folk rösta. Även där fick jag liknande hatkommentarer. Jag mådde oerhört dåligt av det, ändå fortsatte jag att lägga ut. Vet inte varför.
Normbefolkningen vill inte förstå
Jag vet att psykisk ohälsa är vanligt förekommande bland personer med andra varaktiga funktionsnedsättningar. Det kan finnas många orsaker men för egen del vet jag i alla fall att det är på grund av all skit jag tvingats, och tvingas utstå. Att ständigt behöva kämpa mot fördomar och tuffa förutsättningar. Hur vi blir skapta kan vi inte göra så mycket åt, men hur omvärlden bemöter den som är annorlunda, det borde vi ta mig fan kunna göra något åt! Det allra värsta tycker jag nästan är att det verkar som att norm-befolkningen inte vill försöka sätta sig in i hur det är. Att de ser ner på oss. Säger ”tur att man inte är …”. Men faktum är att vem som helst, när som helst, kan bli funktionshindrad. Och jag tror knappast att de skulle bli glada av att bli behandladde annorlunda då!
Text: Linda Åkesson
Del 2 i Att skapa ett psykfall handlar om arbetsmarknaden. Läs det här.
Linda är med i uttagningen till Lyssnarnas sommarvärd 2023 i Sveriges radio P1. Omröstningen är öppen till och med den 14 maj. Hör henne här.
