Peter är i femtioårsåldern och har haft kontakt med den psykiatriska vården sedan tonåren. Han har varit med om en del obehagligheter i vården.

-Om jag varit med om något jobbigt blir jag alltid uppvarvad och måste söka vård.

-Det är bra att vården finns. Jag söker vård på uppmaning av andra eller av mig själv. När jag mår dåligt är det jobbigt för alla i min närhet och vården fungerar som avlastning och är nödvändig för mig, säger Peter.

Han tycker att han över lag blivit bra bemött i vården. De flesta är bra men det finns alltid en eller två som är bedrövliga och han önskar de valt en annan utbildning.

-Vad som är märkligt är att det alltid är 6-8 timmars väntetid på psykiatriska akutmottagningen. Mår jag inte bra är det svårt att vänta. Ibland ringer jag i förväg och berättar hur jag mår och undrar vilken tid jag kan komma in. Jag tror, när jag är på väg dit, att det är färdigt för att komma in. Men så är det inte. Jag tycker det är respektlöst att ingen förbereder. Ibland kan det ta mer än en timme att läsa min journal, tid jag får vänta, säger Peter. Dessutom får jag vänta 6-8 timmar i alla fall.

Det är ofta tal om att läggas in eller inteNär han är uppvarvad vill han läggas in. Väl inlagd kan han inte slappna av eller känna lugn. Han upplever det som att han inte får vara ifred. De vill prata med honom och han blir inkallad på möten. Han vet inte vad han ska säga när de vill veta varför han är där. Han vill ju bara varva ner.

-Ibland undrar jag vad läkarna håller på med. En gång tog hen bort fungerande medicin och ordinerade en annan medicin. Jag fick utsättningssymtom som var jobbiga. Läkaren lyssnade inte när jag påpekade utsättningssymtomen. Det var också anmärkningsvärt att jag inte informerades om läkemedelsbytet. En gång blev jag riktigt rädd. Fick en ny medicin som gjorde mig stum. Det gick över när den togs bort. Senare fick jag samma medicin igen på grund av att läkaren var dåligt förberedd. Det gick lyckligtvis bra. Jag har inget inflytande när det gäller medicinerna.

-Jag var frivilligt inlagd men fick inte gå ut. De sa, att om jag ville gå ut på en promenad, måste de skriva ut mig. Jag fick inte veta varför. Sen blev det LPT och jag blev upprörd. Det yttrade sig i aggressivitet och jag blev lagd i bälte. En kränkande känsla och mest kränkt blev jag av att den som vaktade verkade gilla att jag var fastspänd.

Den andra gången han blev bältad, hade han känt sig provocerad och slängt vatten på en medpatient. Hans läkare i öppenvården tyckte det var orimligt att han hade blivit bältad.

Vad som var nytt för honom var avskiljning. Det är som en isoleringscell. Man blir inlåst i ett rum med en lucka i dörren. Även dörren till balkongen är låst. Det som finns i rummet är en madrass på golvet och en klocka. Det finns en vakt, om hörnet, så att man inte kan se hen. Urinera får man göra på golvet. Där har han hamnat två gånger och inte förstått varför, eller hur länge Det kändes fruktansvärt och han tyckte det är värre än bältning då han lider av klaustrofobi.

-Jag har inga problem med att berätta om min ohälsa. Jag blir bemött olika, ibland med förståelse, ibland oförståelse. Det händer att jag blir hånad. Jag är inte hjälpt av att kändisar berättar om sin psykiska ohälsa. Jag blir inte bättre för det och finner ingen tröst, säger Peter

-Jag känner mig välkommen på Träffpunkterna. Bra att de finns! Här kan jag slappna av och inte ha några krav på mig. Bra att det är en kommunal verksamhet.

Peter heter egentligen något annat.

 

Text: Karin Olin-Knutsson

Foto: Thomas Gustafsson