Dr Caligaris hjärta är försvunnet och varelserna i dyn – det vill säga doktorns forskningsobjekt – verkar inte kunna hjälpa honom att återfinna det. Är det varelsernas själsliv han förvandlat till biologi, kemi och svårförståeliga formler? Föreställningen blir till ett suggestivt, hypnotiserande skådespel. Poetiskt, musikaliskt och fysiskt. Det här är en uppsättning av Antistigmateatern som går under benämningen ”Gryningsklausulen”.
Antistigmateatern har haft ett gästspel på Stockholms Universitet med inbjuden publik, som var uppskattat, roande och engagerade, allt enligt den efterföljande diskussionen.
– De är så himla duktiga. Och då vill man att de ska få känna sig som en riktig ensemble och inte som en vårdvärld med kulturinriktning, säger Emma Lundenmark som är projektledare för teaterprojektet.
Emma är författare, poet och lärare i poesi med en journalistutbildning i grunden. Hon är engagerad i surrealismen och i automatisk skrift; detta att leka fram orden:
– Jag plockar från alla håll. Vad är gruppen intresserad av? Alla grupper är olika. Mycket utgår från stunden. När deltagarna blivit varma i kläderna började vi med övningar i rörelse och skrivande. Det blir grundmaterialet. Deltagarna är själva med och skriver manus.
Hierarki bland diagnoser
Antistigmateatern började på en psykosmottagning i Stockholm som helt enkelt var redo för det här projektet. Teatern har funnits där sedan 2018 och nu finns den på tre mottagningar i Stockholmsområdet.
Emma Lundemark menar att det finns hierarkier inom psykiatrin – och diagnoser med mycket självstigma, stigma och fördomar bland anhöriga. Patienter som har erfarenhet av psykos tenderar att hamna längre ner i hierarkin.
Finansieringen står Region Stockholm, Projektstöd Kultur och Hälsa för.
Emma var tidigare producent för Radio Totalnormal och brukarna ville ha ett långsiktigt, kollektivt projekt – det blev starten för Scen Totalnormal 2016. Scen Totalnormal satte upp en föreställning om självmord ihop med Mind på Unga Klara, där professionella skådespelare och unga människor med psykisk ohälsa deltog. Emma Lundenmark var producent. Regissören hette Aurelia Le Huche:
– Hon intresserade mig för Viewpoints training. Det är koreografiskt inriktad, fysisk teater. Hur rör man sig och varför. Jag har själv gått fysisk teater när jag var yngre. Jag var jätteblyg och lärde mig att ta plats genom teater, berättar Emma.
Och fysisk teater blev det.
I oktober 2018 hamnade Emma och projektet på den första mottagningen. De är en teater inom psykiatrin som arbetar med stigma och antistigma”. Antistigmateater.
– Det är ganska unikt med teater inom psykiatrin, man är rädd för att det kan vara farligt, men det finns i till exempel Norge, säger Emma.
En personal från mottagningen deltar i gruppen varje gång, och deltar på golvet, på samma villkor som deltagarna. Ifall övningarna behöver uppföljning eller personal behöver informera Emma om något.
Att använda sin fantasi
Det är inte alla patienter som vill delta i det som vanligen erbjuds på mottagningarna och personalen har ibland blivit förvånade över vilka som vill var med i Antistigmateatergruppen, vilka det här passar. Personalen har varit imponerad av processen. ”Det här behovet har funnits länge” och ”Vi behöver få skratta”, är några av kommentarerna. Personal och brukare tenderar att komma närmare varandra i teaterprojektet, i ett icke-hierarkiskt arbetssätt.
– Det uppstår en kommunikation mellan deltagarna som annars kan vara svår att få, säger Emma Lundenmark. De lyser upp av det här och får energi när de inte har energi.
Teaterprojektet blir ett andningshål för alla inblandade. Något kreativt och positivt i tillvaron.
”Vi har fått lära oss att fantasi är något farligt, men här får vi använda våra fantasier och vår kreativitet”, har någon sagt.
– Deltagarna får en poetisk blick på tillvaron som de kanske haft tidigare men förlorat. De kan uttrycka det som att de inte vet vad de skulle ha varit utan det här, berättar Emma.
Teatern kan vara ett sätt att närma sig arbetslivet – genom något kreativt.
– Och innan projektet har deltagarna kanske tittat snett på varandra i väntrummet. Nu ser de varandra som de coolaste människorna som finns, säger Emma. Det är så stort att få sätta ord på sina upplevelser att lära sig att se öppningar i sin tillvaro genom konsten.
Forskning och framtid
Eva Hallgren, forskare och lektor i dramapedagogik vid Stockholms Universitet har följt Emma Lundenmark och teaterprojektet tillsammans med sin kollega Sofia Cedervall. Sofia har undersökt personalens perspektiv på projektet och Eva deltagarnas.
Eva Hallgren har kommit fram till att självbilden stärks och självkänslan ökar. Även självförtroendet i relation till omvärlden ökar:
– Som metod mot självstigma fungerar projektet väldigt väl. Men då får man tänka på att man har gjort ett urval av teatermetoder i Antistigmateatern. Man arbetar med det fysiska – att inse att kroppen kommunicerar och med det improvisatoriska – att gå på impuls, berättar Eva.
– Deltagarna får uppleva att det kommer att finnas någon där som tar emot. Och den här dramametoden har en kollektiv form som bygger på samspel; vi bygger innehållet tillsammans och samspelet stärker oss. Det händer andra saker än i ett slutet rum där det inte finns någon mottagare.
Teater kan också upplevas som en spegling. Man blir sedd, har rätt att bli sedd – och måste bli sedd. På gott och på ont.
Formen av ledarskap är, enligt rapporten, ett lyssnande, hörsammande ledarskap:
”Ledaren bär oss”, citerar Eva Hallgren, med vilket menas att ledaren lyfter deltagarna, ger en puff: ”Jag lyfter så att du kan få luft under vingarna”.
Men ingen pressas till att göra något de inte kan eller vill, understryker Eva Hallgren.
”Man är inte sin diagnos”
Och i och med forskningsprojektet vill man att Emma Lundenmark ska hålla utbildningar och ta emot lärlingar genom kulturskoleklivet så att fler mottagningar ska kunna ha teater.
Jag blir förvånad när Eva Hallgren berättar att deltagarna inte varit särskilt intresserade av att behandla sjukdomsbilder i teaterarbetet i gruppen i och med att jag nog tolkade Dr Caligari som en psykiater. Men det får stå för mig. Gryningsklausulen är Antistigmateaterns tredje föreställning, och den första utanför mottagningen:
– Det är något ganska fantastiskt med tanke på det självstigma som finns i den här patientgruppen, men kanske inte längre hos just de här personerna som agerar i föreställningen, säger Eva Hallgren.
– Det är synd att vi inte kan sätta upp stort, men vi lyder ju under sekretess, säger Emma.
Många av deltagarna har börjat skriva själva: Pjäser, romaner, poesi.
– Det kan leda till att det på sikt blir fler sorters berättelser som sätts upp, avslutar Emma Lundenmark.
Text och foto: Maria Fornstedt
Fotnot: Urvalet av deltagare i forskningsprojektet är de som själva valt att delta i Antistigmateatern.
