Amygdala – en roman som utspelar sig i reptilfolkets land

Jag påbörjade min roman Amygdala, som jag då skrev som pjäs 1995 efter att ha arbetat som skådespelare och nu ledde en ungdomsgrupp där jag 30 år gammal blev handlöst förälskad i en flicka som bara var 15 år. Det hände ingenting mellan oss. Jag tog mitt ansvar och hon visste nog inte riktigt att hon var förälskad i mig. I skam och självförakt sökte jag och kom in på dramatikerlinjen på Biskops Arnös folkhögskola, men jag avslutade den utbildningen efter bara två månader. Jag hade då förstått att det inre arbetet med pjäsen var att jag som författare skulle bli hel.

Professorn sa att jag måste sluta med pjäsen

Allt utspelades då i reptilfolkets land, och det var ledaren, dussinmänniskan, konstnären, kvinnan och barnet som var de enda karaktärerna. De tre platser som nämns är hjärnbarkens cortex, det limbiska centrat för vrede och rädsla, AMYGDALA och reptilfolkets land, reptilhjärnan. Jag hamnade med jämna mellanrum på mentalsjukhus och en professor i psykiatri sa att jag måste sluta med pjäsen, eftersom den i sådan hög grad splittrade mig.

Men jag gav mig inte utan fortsatte att skriva. Att så försöka få en fiktiv människas känsloliv innebar en risk att förlora det egna jaget. Jag skrev och skrev och blev alltmer splittrad.

Pjäsen lästes upp på Teater Uno i Göteborg

När jag lämnat storstaden tog jag ändå ett fem års mellanrum och efter det lyckades jag skriva klart pjäsen.

Den har sedan dess blivit uppläst inför publik på Teater Uno i Göteborg och även utgiven som pjäs av Kultur-oppurtionisten, ett litet förlag.

Om ens håg går dit kan man tolka min prosaroman ur en naturvetenskaplig synvinkel. Den inre invasionen blir då en yttre invasion och är oerhört aktuell i den värld vi lever i nu med religion och krig.

Flickan har nu blivit en 46-årig kvinna och det går inte en dag utan att jag tänker på henne.